• user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: INSERT IGNORE INTO counter_today (counter_ip,counter_date,counter_page) VALUES ('54.162.163.181','2018-05-23 12:53:50','/sv/content/spelmannen-marin-och-den-magiska-tulpanloken') in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 178.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10)= '2018-05-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 334.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10) > '2018-05-16' AND SUBSTRING(counter_date,1,10) <= '2018-05-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 352.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,7)= '2018-05' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 365.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,4)= '2018' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 379.

Spelmannen Marin och den magiska tulpanlöken

 

För länge, länge sedan, när vargarna vaktade hjordarna fanns det någonstans långt borta ett högt och vackert berg. I en av bergets klyftor vilade en liten by och i en av byns stugor bodde en fattig änka. Änkan var gammal. Hon hade en son, en katt och en get. Sonen hette Marin, katten satt och spann vid husets solbelysta väg hela dagen, medan geten sprang ute långs åsarna sökandes efter spädda skott. Marin skuttade om kring som änkans get. Han tyckte om att springa ut i skogen för att lyssna på fåglarnas sång. Han gladde sig åt alla varelser som råkade komma i hans väg. I skogen fanns små dammar som såg ut som små stycken himmel nedlagda på marken. Och skogen sjöng härliga sånger för honom, som han försökte härma på sin herdepipa. Sångerna bara flöt ur hans mun, men när han gick hem, sjöng han inte för någon. Det var hans och skogens hemlighet. Han visste att ingen skulle förstå det som han sjöng. Marins mamma tjatade ofta på honom att han skulle söka upp en rik flicka att gifta sig med, men pojken brydde sig inte om sådana saker. Han bara njöt av friheten som han kände medan han vandrade längs skogens stigar.

 

I dalen, ett stycke nedanför byn, låg en borg och där bodde en häxa tillsammans med sin dotter. Den var den ända varelse i världen, som häxan höll av. Hon kallade henne för Snöflinga, för hennes hy vit som snö och hennes hy var len som sammet. Den gamla ville behålla sin dotter hos sig för att hon tyckte att alla män var onda och skulle blot göra flickan ont, om det träffade henne. Hon köpte vackra kläder och andar vackra saker åt dotter, men ändå kunde hon inte locka fram något leende i flickans ögon. Hon längtade ofta till den stora staden vid havet, där man kunde träffa massor av folk. Där skulle hon vara lycklig, tänkte hon, men käringen läxade upp henne:

-- Vet ni inte att lyckan betyder att respektera de äldre och lida sin mor?

Snöflinga vågade inte säga emot men hon funderade länge och väl över det. När blåsten tjöt utanför borgen, blev hon sorgsen i hjärtat. Hon tittade i spegelnslog händerna för ansiktet och ropade:  

Fy, så ful jag är! Det är därför mor gömmer mig för alla för att jag skall glömma bort, hur ful jag är!

Så var det Snöflingans liv på borgen. Hon satt ofta vid den öppna spisen, stirrade in i elden, såg på de sprakande gnistorna och tänkte att en dag skulle komma en modig pojke och befria henne.

 

En dag, under en av sina skogsvandringar, träffade Marin en vacker fe som sade till honom:

-- Ditt hjärta är full av kärlek, men löven som du spelar på har inte så många toner som det krävs för att uttrycka den. Därför ska du få ett bättre instrument av mig. Med dessa ord tog féen fram en märklig uppsättning av små vassrör. Det var en panflöjt. Marin tog det till munnen och blåste i det. Det uppstod några härliga toner. Pojkens glädje går inte att beskriva. Han tackade för den underbara gåvan och féens gestalt började upplösa sig i luften. Innan hon försvann helt pekade féen på panflöjten och gav Marin ett råd:

-- Du skall aldrig missbruka eller försumma den, för skogens sång är ditt hjärtats röst.

Marin började medetsamma öva på sin panflöjt. Efter en tid blev han riktigt duktig på det. Han spelade så vackert att fåglarna tystnade för att lyssna på honom. De nyfikna ekorrarna brukade springa rakt på honom. Hjortarna var skyggare. De närmade sig försiktigt. Till slut kom de nära både hjortar och stengetter. Till och med rovdjuren slutade jaga sitt bytte och blev lugna när pojken började spela. Vargarna sjönk ner på bakhasorna och lade sig platt. Björnarna blev fredliga. Alla samlades vid hans fötter för att njuta av tonerna som välde fram ur pannflöjten.

Men Marins mamma var inte alls imponerad av hans färdighet. ”Gå och skaffa dig en välbärgad jänta, vet jag”, brukade hon säga. ”Dina spelmansfasoner hjälper inte oss att få mer mat på bordet.” Marin mådde inte bra att höra det evinnerliga tjatet om giftermål och om den eller den giftasvuxna flicka i grannskapet. Särskilt förtjust var pojkens mor i häxans dotter. Tösen skulle säkert bli en duktig husmoder, tänkte hon. ”Du kan drilla på ditt speldon för henne hela dagen lång” resonerade Marins mamma, men pojken bara skrattade åt hennes förslag. Bra mycket roligare var att spela för skogens väsen, tyckte han. Hans mamma försökte ituta i honom att lyckan bara ler mot lydiga barn som vördar sina föräldrar: ”Dem har barnen att tacka för att det är de som gav dem liv.”

En gång, när Marin återvände hem från skogen, stod hans mamma utanför stugan och väntade på honom. Hon vägrade släppa in honom.

-- Du får gå till borgen i dalen och spela för häxans tös, fräste hon åt honom. Har du inte hört att hon har blivit sjuk? Hon är så vemodig att inte ens moderns formler kan bota henne. Hon har lovat flickans hand och halva sin egendom till den som lyckas få henne att återfå livslusten. Jag tycker att du ska gå ditt meddetsamma och försöka muntra upp henne med ditt spel.

-- Men jag vill inte han henne, protesterade Marin.

Då blev pojkens mamma riktigt arg och skällde på honom:

-- Hur kan du vara så dum att inte begripa ditt eget bästa? Vill du leva hela ditt liv i nöd? Att jämt vandra jämt i skogen ger inget bröd på bordet. Spela för vilda djur där ute! Vill du vara lycklig, se till att du gifter dig upp och blir rik. Annars kommer du att dö fattig och ensam.

Pojken svarade med att han inte brydde sig alls om pengar och rikedom, men käringen fortsatte:

-- Om du inte gör det, tänk på din gamla mor. Jag kan inte längre skaffa mat åt oss båda två, så gammal och sjuk som jag är. Nej, du får gå och spela för flickan. Strunta inte i lyckan som dök upp för dig. Gå ditt redan ikväll, innan någon annan lyckas nästla sig in i flickans boning.

         Stackars Marin som inte hade något val. Utan att få någon kvällsmat tog han farväl av sin gamla mor och vände sina steg mot borgen i dalen.

 

Borgen i dalen Lyckan är att följa familjens lag

Marin gick hela natten och på morgonen var han framme vid borgen. Han spelade för Snöflinga.Flickan blev frisk och gifte sig med honom. Därmed var Marin inte längre mammas pojke, utan han kallades ”man” även om en ung sådan. Snövit och hennes mor var ofta ute och samlade örter för framställning av salvor, the och andra trolldryck. Marin följde inte med, utan gick och spelade på folkfester, på skrån- och gillesmöttei stället. Han tjänade en vacker slant på det.

En dag när den unge mannen var ensam hemma, satt han ute på borgens trappa och spelade på sin panflöjt som vanligt. Just då råkade en blomsterförsäljerska komma förbi. Hon stannade upp och lyssnade:

-- Vilken vacker sång, sade hon, förtjust! Du får en peng om du spelar en till speciellt för mig.

Marin satte igång och spelade en ljuvlig melodi fylld av kärlek. Men inte ville han få något betalt för det. Däremot ville han köpa några stycke röda rosor åt sin unga fru.

-- Du har ett gott hjärta som du bör lyssna på, sade kvinnan och tackade för musikstycket.

Hon valde ut några av de vackraste rosor hon hade i sin korg. Sedan tog hon fram en blomsterlök och satte den i handen på den unge mannen.

-- Ta denna tulpanlök, sade hon. Du kanske kommer att han nytta av den.

Kvinnan gick sin väg, men innan de skildes åt avslöjade hon en liten ritual för Marin. Det var avsedd för ”döda blåspinnar”, som hon sade. Den unge mannen tyckte att det var ett konstigt råd han fick, men han tackade artigt för det i alla fall.

Samma kväll ville Marin testa om tulpanlöken verkligen hade magiska krafter. Han väntade tills kvällen kom och gjorde precis så som kvinnan lärde honom. Innan han lade sig, tog han av två blad från blomsterlöken och lade dem på sina ögonlock. Han somnade genast och han drömde om en svart spindel med en vitt kors på ryggen. Den var i färd med att uppsluka en fjäril som sprattlade i hans utspända nätt, medan spindeln hånade den:

-- Du är inte en bra karl till min dotter. Du har inget yrke, ingen hemgift, ingenting. Du är inte värdig henne. Du bara går omkring och blåser i sitt löjliga vassrör. Din oduglige krake som inte lyckas med någonting. Du kommer aldrig att göra det heller om du inte förändrar dig.

När han vaknade upp nästa dag, märkte han att blomsterfjällen var bortfallna från sina ögonlock. Men det som han drömde den natten skingrades inte bort. Han rådgjorde med sin unga fru. Hon sade till honom:

-- Om du reser bort och jag stannar kvar kommer folk i byn att smäda mig med orden att du har övergivit mig för en vackrare flicka. Ta mig därför med dig till staden vid havsviken.

 De två bestämde sig att lämna häxans borg och flytta till staden vid havet. Där skulle de leva för varandra, utan att någon annan lade sig emellan. Sagt och gjort. En dag när käringen var borta i ett ärende packade de det nödigaste och gav sig iväg mot staden.

 

Staden vid havsviken

Kvällen kom och det blev natt. Makarna fortsatte gå. På morgonen nådde de fram. Marin och Snöflinga förundrades över stadens försvarsmurar och dess höga torn. De fick veta att staden befann sig i krigstillstånd. Därför såg den ut som en fästning. Riket bortom havet hotade ständigt att komma med sina skepp och anfalla staden. Därför fick man ständigt vara på sin vakt så att fienden inte skulle dyka upp i någon obevakad ögonblick och invadera.

Stadsborna tillhörde flera olika kast: förutom de vanliga medborgarna, som var i majoritet och som kallades kamrater, fanns där väktare, kadrer, veteraner och rådgivare. Väktarna brukade upplysa kamraterna om vilka uppdrag de fick av kadrerna, kadrerna delgav order som de fick av veteranerna och dessa kungjorde rådgivarnas påbud. Dessa var de modigaste, duktigaste och klokaste av alla medborgarna. En enda person överträffade dem alla och denne var självaste fursten. Han bodde i en palats upprest på en av stadens höjder. Han kallades ömsom Rorsmannen ömsom Styrmannen. Han hade det tunga ansvaret att dela ut dekret som skulle förmedlas av rådgivarna och utföras av medlemmarna i de lägre stånden. Marin spelade i tur och ordning inför representanter för stadens alla kast. Det var lätt att skilja mellan dem eftersom varje kastmedlem bar en typisk huvudbonad. Stadgan var att de kamraterna ska bära keps medan vakterna ska ha mössor på sig, kadrerna baskrar, hjältarna toppiga, luvor och rådgivarna hattar. Fursten bar fez. Han var den enda som gjorde det. Sade man fez, sade man furste och tvärtom.

Marin hade ingen huvudbonad och detta var tecknet på att han var kastlös. Saken hindrade inte honom att spela på sin panflöjt samma underbara drillar som han brukade.

Tack vare det steg han högre och högre upp i rang tills han blev tillkallad upp till rådgivarna för att spela på deras bankett. De ädla personerna var mycket imponerade av den unge mannens talang. Någon av dem föreslog att han skulle spela i furstens palats.

Marin kände att det inte var bra att vistas i Ledarens närhet. Han vägrade ställa upp på det, men Snöflinga tänkte annorlunda. Hon tyckte det var bra att vissa sig vid hovet:

-- Vill du inte att få fina utmärkelser och att folk buggar respektfull för dig på gatan?

-- Nej jag tror inte att detta är så viktigt, svarade Marin

Då blev Snöflinga arg. Hon kallade honom ”looser” och hotade att hon skulle skilja sig från honom, om han inte ville gå och spela på furstens fest.

Till slut gjorde han det och Styrmannen tyckte om den unge mannens spel. Han visade sin frikostighet genom att hedra Marin med titeln Hovsspelman. Han fick finna order och medaljer för sitt spel. Och han var alltid närvarande vid alla fester i furstens palats. Den unge spelmannen blev så ofta anlitat att han knappt träffade några andra människor än rådgivarna vid Styrmannens hov. Om faran som lurade från riket bortom havet hörde han inte längre förutom lösa rykte enligt vilka folket där borta var så grymma att de brukade flå och äta upp sina fiender.

”Ingenting är mer ärofullt än att offra sig för sin stad och stadsfadern. Att göra sin plikt gentemot den var den största lyckan.”, fick han ofta höra. Vi är beredda att dö för stadens väl och vår furstes heder.

Marin ville verkligen göra sin plikt mot staden som adopterade honom. Hans sånger lovordade stadens välstånd och folkets lycka under furstens genialiska styre. Han tonsatte dikter om den store Ledaren,

En kväll, när den unge spelmannen ville öva på sin panflöjt inför en stor gala märkte han att det inte gick att få fram en enda ton. Detta var märkligt tänkte han. Något liknande har aldrig hänt förut. Marin blev väldigt bekymrad över det, men då kom han ihåg rådet och tulpanlöken som han fick i gåva. Han gjorde precis som förra gången och somnade han genast. Han drömde om …

   

Marin kände ett stort medlidande för de fattiga i staden.

Vet du nu, för vilka du bör spela, sporde honom, lejonet?

 

När morgonen kom, vaknade Marin och såg att tulpanbladen föll bort från sina ögonlock. Men hans ömkan för de nödlidande i staden hade han kvar. Därför bestämde han sig att intelängre bry sig om festerna i furstens palats. Han började spela för blinda, för krymplingar, för alla sjuka, för gråtande kvinnor och föräldralösa barn. Han lindrade deras smärtor med sina visor. Spelmannen löpte risken att bli anklagad för folkuppvigling, men han struntade i det. Dock, när han uteblev från palatsens årsfest beordrade Fursten att han skall lämna tillbaka alla sina medaljer och utmärkelser. Häxans dotter var inte glad att se hur deras ställning bland stadens medborgare blev värre och värre. En dag sade hon till honom:

-- Du är värre än min mor. Hon ville hindra mig för giftermål, men du drar plågan över mig! Jag tänker inte sjunka ner i eländet, utan jag lämnar dig. Du kommer du att dö fattig och ensam.

Med dessa ord skildes Snöflingan från spelmannen. Fursten däremot ville inte släppa honom ifrån sig. Marin lätt sig övertalas varken genom löften eller hot. Till sist uppväckte han furstens vrede. Han befallde att den spelmannen skulle utvisas från landet. Nästa dag sattes han på ett skepp som seglade bort till riket bortom havet där de vilda kannibalerna bodde. Det är lätt att förstå den unge mannens förtvivlan. Han ville inte lämna staden efter alla dessa år som han levde där. Men furstens order fick följas till punkt och pricka. Marin tvingades lämna ett helt liv bakom sig.

 

Riket bortom havet Lyckan är att följa massans önskan

Kvällen kom och det blev natt och skeppet med den landsförvisade Marin fortsatte segla mot riket bortom havet. På morgonen var det framme. En flotte sjösattes och där blev han lämnat åt vågornas vilja. Marin fick paddla och simma av alla sina krafter för att nå stranden. När han kände marken under sina fötter var han nästan döende av utmatning. Han kravlade sig fram till den sandiga stranden och där sjönk han i djup sömn. Man kan inte veta hur länge låg han där. Han väcktes av två fiskare. Marin hoppade upp och tog ställning för att försvara sig. Han tänkte på alla otäcka historier han hört om landet han kom till. Då började fiskargubbarna skratta. De visste att sådana amsagor cirkulerade i den befästa staden. Men de försäkrade honom att de bara var lögner. Rykte som stadens rådgivare har spridit för att håla folket på mattan. Det var lättare att få undersåtarna att lida när de skrämdes med ryktet om ett yttre hot. Men sanningen var helt annan. Folket i det nya landet var fullt upptagna med att bygga upp en mönsterstat. Ett bra och rättvist samhälle där total jämlikhet rådde.

-- Vad heter ni, frågade Marin, när han lugnat sig något.

-- Ser du inte? Vi är fiskare, svarade den ena. Vi har inga andra namn. Det behövs inga namn här.

-- Inget spritt och inga pengar heller, tillade den andre.

-- Vad köper ni mat och kläder för, undrade Marin?

-- Vi behöver inte köpa något allting får man grattis: mat, kläder, mediciner, skolböcker… allting är gratis, försäkrade de.

-- Men, hur gör ni när man vill ropar på en?

-- Det räcker med ett nummer. Annars är man fiskare, murare, plåtslagare, gardist …

-- Vad är gardist, för något?

-- Sådana som ser till att Apparaten hålls igång.

-- Vad är Apparaten då?

-- Det kommer du att veta senare. Inte allt på en gång

 Detta och andra underbara saker berättade de två gubbarna medan de ledsagade honom till ett ställe som hette Kolonin. Det fanns två sorters kolonister där: ”nykomlingar”, sådana som han själv och ”pionjärer” de som anlände först till stället. Pionjärerna var de som hade överblick över hela samhället som skulle byggas upp. Det var de som planerade och organiserade arbetet. Båda arbetarkategorierna var fullt sysselsatta med att bygga det nya samhället. De jobbade från morgon till kväll. Marin förstod att dessa människor varken kunde eller hade lust att planera någon invasion av staden som han lämnade.

-- Här är kläddsförådet, sade en av fiskgubbarna, när de kom fram.

Lärjungen fick två klädsombytte precis som alla andra och visades han sovställe, en lång varak med två rader sängar som kantade en gång.

-- Vad är kvinnorna, frågade den unge mannen.

-- Det bor i baracken bredvid, fick han som svar.

Nästa morgon väcktes han av höga rop i högtalaren. Det var dags för en ny arbetsdag. Sedan hördes en arbetssång. Marin togs hand om två gardister som visade honom runt. Han såg kolonisterna i färd med olika sysslor, alla var klädda likadant, han såg kantinen där alla åt samma sorts mat. Sedan fick han ansluta sig till ett arbetslag och tilldelas namnet lärjunge. Arbetskamraterna lärde honom allt som gällde i det nya samhället som höll på att byggas upp. De var fulla av entusiasm.

Lärjungen hängde med i den allmänna arbetsglädjen. Han gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Han grävde djupa husgrunder, reste upp ställningar och bar hinkar med murbruk till murarna som byggde höghus. Hans entusiasm svek honom aldrig, för han visste att, precis som alla andra kolonister, han offrade sitt liv för nästa generations välmåga. Och han hade rest kors och tvärs över landet; överallt där det uppfördes byggnadsarbete. Ett enda ställe förblev okänt för honom: de trädbevuxna höjderna långt borta, i väster om kolonistlandet. Ingen har varit där och ingen längtade att resa ditt heller. Det sades att en förbannelse låg över det stället. De som hade vågat sig ditt har aldrig återvänt.

Ovanför fabrikens port hängde en stor rött plåt där det stod skrivet med vitmålade bokstäver: ”Arbetet gör dig lycklig”. [Retoriken om saken. Länge leve Saken, Hurra, hurra, hurra ”Vi sliter hårt, ej drömmer oss bort.”; Fredsretoriken: Vi jobbar för fred, vi bygger inte kanoner, utan hus, skolor och jordbruksmaskiner.]   

Så levde Marin i kolonistlandet. Visserligen var dagarna enformiga och matten torftig, men ingen hungrade. Och kolonisterna berättade att tack vare deras uppoffringar nästa generation som växte upp skulle ha mycket mer att välja.

-- Men försvinner inte jämlikheten om de kommer att välja olika saker, undrade lärjungen?

-- Är du en avvikare, fick han som svar?

-- Vad är det för något?

-- En som tvekar, en som ifrågasätter Apparaten.

Några blickar reste sig upp ur gammellen, när det ordet nämndes. Lärjungen förstod att det inte var passande att fråga mer.

När det var töväder fick man spela, sjunga och dansa.

En kväll kände han sig gripen av en oförklarlig leda. Han gick till sin barack, satte sig på sin säng och letade fram sitt kära instrument. Det var länge han spelade på den. Inte sedan han lämnade den gamla staden faktiskt. Lärjungen förde panflöjten till läpparna, men det inte gick att spela på den. Instrumentet var helt dött. Denna gång visste han precis, vad som borde göras. Lärjungen inväntade nattens ankomst och när han gick till sängs tog han fram tulpanlöken. Han lossnade de yttersta två bladen och lade dem på sina. Han somnade genast och han drömde om en flock hyenor var i färd med att slita sönder ett sårat lejon.

(vezi Jurenitos speach/ un jug de fier, färä înflorituri)

-- Här ska ingen komma och tro att han ar förmer än alla vi andra

-- Du kommer att bli helt ensam om du inte förändrar dig.

Lejonen sade:

-- Bina framställer inte spindelvävar, fåglarna bereder inte honung, myrorna bygger inte några bon. Var och en måste göra det, vartill han är född.

  När morgonen kom, vaknade Marin och såg att tulpanbladen föll bort från sina ögonlock. Samma morgon bestämde han sig att sluta arbeta på byggnadsplatsen och började spela på sin panflöjt i stället. Det var inte lätt för honom att ändra sin livsstil. Många kolonister kallade honom parasit. Han löpte risken att bli anklagad för elitism och bli skickat till en av kolonins många arbetsläger. Dessa var speciellt inrättade ställen för folkfiender – individer som vägrade inordna sig i leden.Det var inte lätt att stå ut med pionjärernas kränkningar, att leva i ständigt frukta för arrestering. Men han härdade ut. Han vägrade lämna ifrån sig det enda som aldrig har svikit honom: sin panflöjt. Marin spelade för alla i barackerna som ville lyssna på hans toner trots att han kunde bli anklagad som avvikare.

Han hävdade att genom sina sånger väckte mod och arbetslust i medborgarnas hjärta.

En dag fanns en rödhårig zigenerska bland dem som samlades för att lyssna på honom. När han spelade färdigt och lyssnarskaran skingrade sig, stannade hon kvar på torget och talade till honom:

-- Din ståtlige man, som kan spela så vacker, vad är ditt namn?

-- Marin, svarade han. Vad heter du och vad sysslar du med?

-- Kalla mig Rödflätta för mitt hår är rött som pionjärernas baner, sade kvinnan. Jag spår människornas framtid i deras hand. Vill du att jag berättar för dig om din lycka?

Mannen tvekade först, men kvinnan övertalade honom att sätta sig ner och visa sin handflata för henne.

-- Ditt hjärta är fullt av kärlek så som din flöjt är full av sånger, sade Rödflätta. Men din själ är tung som jorden.

Hon berättade för honom att det är bättre att lämna kolonin och söka lyckan någon annanstans. Marin bara skakade på huvudet:

-- Tyvärr, jag är för gammal för att börja ett nytt liv.

-- Det är du inte alls, genmälde Rödflättan. Om tio år kommer du att säga ”Varför bröt jag inte upp när jag var tio år yngre?” Du måste bryta upp nu om du verkligen vill hitta din lycka.

        Med dessa ord reste Rödflättan på sig och gick sin väg medan Marin stannade kvar och grubblade över kvinnans ord. Han ville inte lämna landet där han levde så många år. Till slut insåg Marin att han inte kunde stanna kvar. ”Vilka vackra framtidsutsikter finns på ett sådant ställe, tänkte Marin. Varhelst i världen är det bättre än här”. En vacker dag, utan att berätta något för någon, lämnade han kolonin och begav sig till den landsände där trädbevuxna höjdarna växte och förbannelsen vilade.

 

Flickan på de trädbevuxna höjdarna

        Kvällen kom och det blev natt och mannen fortsatte vägen mot sitt mål. En morgon nådde Marin till kullarna. En gammal färdväg slingrade sig uppåt. Då började han gå uppför den. Efter ett tag blev vägen alltmer svårtillgänglig på grund av alla fallna träd, buskar och ris som växte där. Till slut stannade han för att villa en stund. ”Lika bra att spela en trudelutt, under tiden”, tänkte Marin och tog fram sin flöjt. Då märkte han något underligt medan han spelade. Fåglarna kom från buskhäckarna och från träden för att lyssna på honom. Det täta lövverket framför honom drogs åt sidan för att avslöja en stig som ledde rakt fram. Marin reste sig upp, stoppade på sig sin flöjt och följde stigen utan något dröjsmål. Den var kantat av gamla lindträd. Ett stycke bort syntes ett vackert slott. När han kom fram till slottens port märkte han att den var olåst. Mannen gick in i slottet och såg något märkligt. Det verkade som allting var förstenad. Ingen rörelse syntes; det hördes inget ljud. Marin gick runt i palatsens alla rum.

I en av sovkammarna låg en oerhört vacker kvinna och sov. Mannen tittade en stund på henne och sedan, utan att tänka sig för, lutade han sig över henne och kysste hennes läppar. Då hördes utanför en fågel som stämde upp sin drill. En solstråle förgyllde hela rummet. Den vackra kvinnan slog upp sina ögon och tittade på honom.

-- Vem är du och vad söker du i dessa trakter, frågade hon?

-- Jag är Marin, panflöjtspelaren och jag söker ett ställe där jag kan ändra mig, svarade mannen.

Men vad är ditt namn?

-- Kalla mig Doina, för jag är sången vaggad av drömmarnas väv, svarade flickan. Men varför vill du ändra dig?

Marin tyckte att kvinnan hade en vänlig sätt att tilltala honom. Så han svarade vänlig i sin tur:

        -- För att jag vill bli en bättre människa och börja ett nytt liv, annars kan jag inte hitta min lycka.

        -- Du behöver inte ändra dig för att börja ett nytt liv, sade Doina. Du är bra som du är. För jag känner att ditt hjärta är fullt av kärlek.

De två fortsatte prata en lång stund därinne. Sedan kom de ut och Marin såg att hela slottet hade vaknat till liv. Kvällen kom och det blev natt. Marin stannade kvar hos kvinnan under lindträden på höjderna.

En dag hittade han en liten klot på golvet. Han undrade, vad det var. Jodå: blomsterlöken, eller det som blev kvar av den. Den var torr och skrynklig. Det gick inte längre att ta bort några blad från den. Men det gjorde inget. Han behövde inte lägga några blad på sina ögonlock. Aldrig mer missbrukade eller försummade han sitt instrument.

 

En dag, för länge sedan, besökte jag en avlägsen plats där jag såg ruinerna av ett gammalt slott. Där upptäckte jag några knappt synliga ord inristade på en sten. Stenen var täckt av mossa och min egen tolkning av orden var:  

 

Lyckan är att följa sitt hjärtats röst