• user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: INSERT IGNORE INTO counter_today (counter_ip,counter_date,counter_page) VALUES ('54.198.111.185','2018-07-23 06:01:43','/sv/content/ogrin-och-den-svarta-flygaren') in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 178.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10)= '2018-07-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 334.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10) > '2018-07-16' AND SUBSTRING(counter_date,1,10) <= '2018-07-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 352.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,7)= '2018-07' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 365.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,4)= '2018' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 379.

Ogrin och den svarta flygaren

Ogrin och den svarta flygaren 

 

    Det var en gång en gammal slagruteman. Han bodde tillsammans med sin gumma på en liten gård dold någonstans mellan gräsbevuxna kullar. På kullarna växte några väldiga lindar. När våren kom stod lindarna i blom och fåglarna byggde bo i dem. De var så vackra att se. Mest av allt roades gubben av en rödbrun ekorre som brukade slinka upp och ner och upp igen längs trädens stammar. Han drömde sig bort till de gamla goda tiderna, medan ekorren löpte och gjorde akrobatiska språng mellan grenarna. På gården fanns det fem gråulliga får som försåg åldringarna med både mjölk och ull. Av ullen stickade gumman varma halsdukar och små lustiga trollfigurer. Det var en behaglig plats att bo på egentligen. Om ändå mannen inte var så gammal och orkeslös! Det hade inte alltid varit så. En gång i tiden var han frisk och grann, men med tiden blev han sjuk och klen. Så som en övergiven brunn med uttorkat vatten. Han kunde knappt gå till närmaste skog och hämta ved fast i sin ungdom vandrade han kors och tvärs genom landet. För han var en skicklig slagruteman och blev ofta anlitad av folk för att leta efter färskt dricksvatten.

Inte nog med att gubben var svag och bräcklig, men gumman hans gnällde jämt på honom. Hon kallade honom syndare och beskyllde honom för att han aldrig gjorde någon nytta, att han bara stod i vägen, att han än det ena och än det andra. Gamlingen gjorde allt vad han kunde så att kärringen skulle bli nöjd, men tror ni att hon märkte det? Aldrig! Ingenting han gjorde var bra. Allting var fel. Gumman såg bara den mörka sidan i allt, vad han än gjorde.

En dag, kände den arma gubben att han inte orkade mer. Han bestämde sig för att göra slut på sitt jordiska liv. Så, tidigt på morgonen, ryckte slagrutemannen till sig sin utslitna hatt, tog sin yxa under armen, en reprulle på axeln och hälsade makan att han ämnade gå ut i skogen för att samla ved. Till skogen gick han, men inte för att samla ris, utan för att leta efter ett träd med en sidogren i lagom höjd, runt vilken han skulle kasta sitt rep. När han hittade den, svängde han upp repet över grenen. Precis då kände han något kallt växa under sina fötter. När han tittade ned såg han en liten vattenpöl på marken, mellan sina fötter. ”Nämen, vad är detta”, undrade han? Han släppte repet ur sina händer, böjde sig ner, formade handflatorna som en skopa och tog upp lite vatten. Det smakade härligt. ”Ogrin, vad kan detta betyda? Är detta en dröm eller verklighet”, undrade mannen, med hög röst? Han blev förvånad över sina egna ord. Det var länge sedan han hörde någon uttala hans namn. Minst av allt honom själv, som man lätt kan förstå. Men underligast av allt var att mannen glömde varför han befanns sig där. ”Vad gör jag här, mitt i skogen”, undrade Ogrin? Han tittade sig storögt omkring sig. Sedan tog han upp en skopa vatten till. Vattnet var gott, men han kunde fortfarande inte minnas vilket hans ärende där var. Han glömde varifrån han kom, han glömde att han hade ett litet hus trängt någonstans mellan vackra lindkullar. Han glömde att han bodde tillsammans med en gammal kärring som brukade tjata på honom. Han glömde allt vad som hände under den sista halvan av sitt liv. Men Ogrin kom ihåg mycket av det som han gjorde i sina unga år.

Han kom ihåg att han var en skicklig slagruteman. Han kom ihåg att han ofta anlitades för att leta efter vattenådror. Han kunde tyda naturens små ledtrådar eller använda sin slagruta. Han kunde hitta ställen där två eller flera vattendrag korsades på olika höjd (den bästa brunnplatsen) och han kunde beräkna djupet och värdera kvalitén på vattenkällan. Han kunde gräva alla slags brunnar: från enkla gårdsbrunnar, ofta endast ett schakt med trälock på, till bybrunnar täckta med tak och stadsbrunnar skyddade med ordentliga brunnshus. Även slottsbrunnar anlade han i någon borg eller klosters källare. (Fast dricksvattnet där var inte särskilt gott.) Han såg till att brunnens kanter skoddes med trä eller något flätat material eller, bäst av allt, med sten. Han kallades till undsättning under varma och torra somrar, när vattenådrorna sinade. Men han avböjde alltid sina tjänster när någon ondsinnad man ville stjäla sin grannes vatten genom att avleda vattenådrans lopp. Det fanns en del som kunde styra vattnet dit man ville ha det, men han sysslade inte med så’nt.

 

På alla dessa saker och många andra tänkte slagrutemannen medan han gick där ensam bland träden. Han märkte inte när han kom ut ur skogen och närmade sig en stad. Det stället hade han aldrig sett förut. Ogrin tittade nyfiket på allt han såg omkring sig.

Det pågick en skördefest just den dagen i staden och alla var glada och vänliga. Han blev bjuden på förfriskningar och tilltugg, och tittade på allehanda föreställningar som utspelades på gator och torg. På en upphöjd scen utförde en grupp flickor akrobatisk gymnastik, på idrottsarenan tävlade gossarna. De sköt pilar, kastade yxor, sprang ikapp och brottades med varandra.

Framför en affär stannade han och tittade i skyltfönstret. Inne i lokalen såg han en stilig ung man som stirrade nyfiket på honom. Den unge mannen var klädd precis som han och på sin axel hade han ett reprulle som liknade hans. Ogrin tittade på sitt rep och den främmande karlen gjorde likadant. Han tyckte att det var lustigt och log lite för sig själv. Den andra mannen log också. Det verkade som om den andre kände samma sak. Ogrin kände att han ville prata med den främmande mannen, så han gick in i butiken. Men den andre fanns inte där! Expediten frågade vänligt, vad han ville köpa, men han svarade inte för han ville inte köpa någonting, utan han ville träffa den unge mannen. När Ogrin gick ut igen, såg han honom stå på samma plats i affären som om han inte hade rört sig ur fläcken. Ogrin kunde inte förstå, vad som stod på. Allt verkade så mystiskt att han inte kunde hitta någon förklaring till det om det inte… Just det! Nu förstod han: det skyltfönstret som han tittade på, var inte gjort av genomskinligt glas, som han trodde. Det var en spegel han tittade på, helt enkelt. Detta betydde att den unge mannen, som stod där framför honom var ingen annan än han själv. Ändå kunde han inte tro det! Men det var bara att konstatera. Det var han.

Framåt kvällen märkte Ogrin en annan märklig sak. Stadsborna var inte glada längre utan de såg bekymrade ut. Deras blickar var sorgsna rentav. Ogrin undrade förstås, vad som var orsaken till det, för han såg inte någon stor olycka ske medan han vandrade upp och ner längs gatorna. På stadens torg, vid en vattenbrunn stannade han. Han tvättade bort vägdammet från sitt ansikte och satte sig ner på skvallerbänken för att vila en stund. Dit kom en kvinna som bar ett ok med två tomma hinkar på sina axlar. När vattenbärerskan fyllde sina hinkar, fick hon syn på Ogrin. Hon frågade om han var törstig och gav honom dricka en skopa vatten ur sin egen hink. Då passade Ogrin på att fråga henne vad hon hette och varför människorna plötsligt blivit så ledsna.

-- Jag heter Marina, svarade kvinnan och vi är ledsna för i morgon är den stora sorgedagen för alla här på orten.

-- Vilket slags sorgedag, undrade Ogrin?

Då berättade Valentina följande historia för honom.

 

”För många år sedan bodde jag och min man som nygifta i det stora huset på höjden, som du ser härifrån. Vi var unga och lyckliga. En kväll anlände en fladdermussfamilj dit och byggde sitt bo högst upp under husets hängränna. Vi tyckte inte att de störde oss så mycket, så vi lät de bosätta sig där. Sakerna ändrades dock efter ett tag. Fladdermössflocken blev större och större, man kunde tala om en riktig svärm nu. Och inte bara det. På nätterna blev de alltmer högljudda och började uppträda hotfullt också. Speciellt en av dem, som var större än alla de andra och verkade som den tog på sig ledarrollen. Vi försökte få bort dem från vårt hus, men de ansåg att de var i sin fulla rätt att bo där och att det var vi som uppförde oss dumt eftersom vi försökte driva dem på flykt. Den stora fladdermusen hade talets gåva. Med mänsklig röst anklagade den oss för att vi var hjärtlösa, rentav grymma, för att vi ville göra dem bostadslösa.

Åren gick och under tiden växte flockens ledare så stor att vi blev rädda bara när vi såg den dyka upp på husets balkong. Den motbjudande skepnaden liknade mer en svart jättefågel än en fladdermus, även om den saknade fjäderdräkt. Vi var inte längre säkra på, vilket sorts väsen vi konfronterades med, så vi kallade den för ”flygare”. Vi försökte hålla oss inne vid mörkrets inbrott, men det hjälpte inte särskilt mycket. Flygaren blev så aggressiv att hon (för det var en hona) krossade våra fönster och tog sig in i huset.

 

Natt efter natt stod hon där, mitt på golvet i vårt vardagsrum och läxade upp oss om, hur elaka vi var och hur barmhärtig hon var som lät oss vistas där under samma tak med de bevingade varelserna.

En kväll stod min älskade man inte ut med den envisa demonen, utan han grep tag i sin pilbåge och ville skjuta den med en välriktad pil. Det var den sista kvällen, när vi var tillsammans. Pilen som han sköt mot inkräktaren hade ingen verkan. Den bara studsade bort från skepnadens tjocka hud.

I nästa ögonblick kastade hon sig över Marin, min kära make, satte sina vassa klor i hans kropp och lyfte upp honom så som en örn griper tag i en hjälplös duva. Sen flög hon iväg med honom genom fönstret och försvann i mörkret. Från den natten kunde jag inte längre bo i det stora huset på höjden, utan jag flyttade till en liten övergiven kåk här nere i sta’n.

Men även stadens invånare drabbades av den ohyggliga varelsen. En kväll dök hon upp på taket av den här brunnen. Då utstötte hon ett fruktansvärt skri och kungjorde för alla att, i fortsättningen, varje år, vid samma tidpunkt, måste de offra henne en av stadens söner annars hotade hon att förgifta alla vattenkällorna och förpesta luften i hela riket. Och de fick inte välja vilken yngling som helst, utan den duktigaste av alla, den som vann den årliga mångkamptävlingen. Vad skulle de stackars människorna göra? Vart skulle vi ta vägen? Det finns ingen räddning för oss. Vi får finna oss i att varje år utse den duktigaste bland ungdomarna och sedan offra den åt den svarta flygaren kvällen därefter. Vinnaren står här mitt på torget och väntar tills monstret kommer och landar på brunnens tak. Först riktar hon blicken åt alla håll för att försäkra sig att stadsborna har varit lydiga och uppfyllt hennes befallning. I nästa stund utstöter hon sitt förfärliga skri, kastar sig över offret och sätter sina klor i hans kropp. Sedan flyger hon i väg med bytet, på samma sätt som hon gjorde med min Valentin, en gång i tiden. Så händer det år efter år. Ingen kan få bukt med den hemska varelsen för det finns inget vapen på jorden som kan skada henne. Därför är människorna här så lyckliga under festen på dagen och så ledsna när natten närmar sig. De har inget hopp om frälsning.

För min del, min enda tröst i sorgen är att komma till den här brunnen och hämta vatten. Jag gör det även om det här oket är så tungt att bära. För, varje gång jag lyfter upp hinken med vatten ur djupet, tycker jag mig höra min älskade Marins röst som viskar till mig. Jag förstår inte vad han säger, men det räcker att jag hör hans varma röst, för att bli glad för stunden och det hjälper mig att uthärda lidandet. Mitt hopp är att det en gång kommer att födas en modig man som på något sätt kan rädda oss från förbannelsen som vilar över vår stad”.

 

Slagrutemannen blev rörd av Valentinas berättelse och han kunde inte låta bli att undra över, vad som fanns på brunnens botten. I nästa stund bestämde han sig för att själv ta reda på saken. Ogrin lutade sig ut över brunnskaret, grep tag i brunnens järnkätting och bad vattenbärerskan hissa ner honom. När han kom så långt ner att han nästan nådde vattenyta med sina fotsulor såg han en liten öppning i brunnens vägg. Då släppte han järnkedjan ur sitt grep och kröp in i hålet. Han famlade ett tag in i mörkret tills han stötte på något hårt. När han kände efter med händerna, förstod han att det var en kista som han hittade. Vad kan det vara för skatt här, undrade Ogrin? Han letade rätt efter låset och efter ett tag hittade han det. Det var så rostigt, att det inte krävdes mycket kraft för att bryta loss det. När han lyfte på locket hördes en människoröst komma inifrån kistan. Men såvitt han kunde förstå fanns det ingen själ i kofferten, utan bara en liten ynklig salamander. Det var den som talade:

-- Tack för att du har befriat mig, sade den. I åratal satt jag instängd i detta fängelse. Jag nästan förlorade hoppet att någon kommer att hjälpa mig ut.

-- Men vad är du för en reptil, som kan prata, undrade Ogrin?

-- Jag är inte en vanlig reptil, svarade den lilla varelsen. En gång i tiden var jag en lycklig nygift man. Mitt namn var Marin. Men den listiga flygaren har förtrollat mig för att jag vågade stå emot henne. Sedan den dagen blev jag instängd här i djupet och storknar av längtan efter min älskade fru, Marina. Jag vet inte ens om hon är kvar i livet.

 

 

Då avslöjade slagrutemannen att Marina fortfarande befann sig i livet och berättade allt som han kände till om odjuret och om livet i staden. Först blev Valentin utom sig av glädje när han hörde att hans fru levde och inte hade glömt honom. Sedan blev han ledsen över att veta, vilket dystert öde som drabbade människorna i staden däruppe. I sin tur röjde salamandern för sin välgörare, flygarens alla hemligheter den fick reda på under den långa tiden den tillbringade i underjorden. Tillsammans gjorde de upp en plan om hur de skulle besegra den svarta flygaren. Ogrin fick en massa tips från den förtrollade salamandern. Bland annat fick han rådet att skaffa sig vissa redskap som han behövde inför kampen mot flygaren. Dessutom upplyste salamandern honom om att han under själva drabbningen bör avstå från att svara på bestens beskyllningar.

– Framför allt måste du agera i all tysthet, upprepade salamandern innan den slank in i sin räddares byxficka.

Så lämnade slagrutemannen underjorden och tog sig tillbaka bland människorna. De drog honom upp, så fort de märkte att järnkedjan skallrade. Väl uppe blev han omringad av en massa nyfikna som ville veta, vad han såg där nere. Men Ogrin hade inte tid för många förklaringar, utan bad om några rena vita kläder, sin reprulle, en buffelhud och en stor spegel. Han tillbringade nästa ett helt dygn därnere på brunnens botten, så det var bråttom, för den ödesdigra timmen närmade sig. Folk sprang genast åt alla väderstreck för att uppfylla hans önskningar. Under tiden tog han ut något svart med gula fläckar ur sin byxficka. Han gav det åt vattenbärerskan och viskade några ord i henne öron. När ortsborna kom tillbaka med de begärda sakerna, tog Ogrin på sig de rena kläderna, fattade repet i näven och satte sig mitt på torget. Den stora spegeln lade han på marken framför sig. Ödestimmen var redan inne. Ogrin avvaktade stunden då flygaren skulle uppenbara sig för att hämta sin tribut.

När monstret kom och landade på brunnshuset, utmanade slagrutemannen henne. Flygaren spände ögonen i sin motståndare och började håna honom med gäll röst:

-- Din oduglige syndare. Vad gör du här i mitt rike? Är du så dåraktig att du vill mäta dina krafter med mina? Spring din väg innan jag får tag i dig och slänger dig i jordens innanmätte så att du aldrig mer ser dagsljuset.

Ogrin sade inte ett enda ord, utan följde spänt med ögonen odjurets rörelser. Denna fortsatte smäda honom:

-- Hör du dåligt, din dumme brottsling? Ser du inte hur löjlig du ser ut i din vita utstyrsel? Vem tror du att du är? Sankt Göran som vill frälsa världen, eller? 

Vid dessa ord, kastade Ogrin snaran mot flygaren, som ringlade sig runt odjurets hals. Sedan drog han snabbt som sjutton i repets andra ända. Demonen ramlade ner från brunnens tak, men reste sig snabbt på benen igen och började hotfullt närma sig slagrutemannen. Dess hals blev allt tjockare av giftet som samlades där. Plötsligt sprutade flygaren sin dödliga vätska mot Ogrin, men kämpen hann lyfta den stora spegeln från marken. Han höll den som en sköld framför sig så att giftet inte kunde nå honom. När monstret såg sin spegelbild blev hon skrämd. Hon vågade inte längre närma sig Ogrin, utan omvandlades till ett gråulligt får som tilltalade honom med lena ord.

-- Snälla, fångstman. Nu ser jag att du är modig. Jag respekterar och tycker om sådana karlar. Var barmhärtig och släpp loss repet; jag ska ge dig mängder av ädelstenar i utbyte, så att du blir den rikaste människan i världen.

Ogrin lät sig inte luras, utan han drog ännu hårdare i repet. Tackan fortsatte be för sitt liv med mild stämma:

-- Din modige man, ge inte utlopp för ditt hämndbegär, utan släpp mig och jag ska bringa den vackraste flickan i världen till dig som fru.

Slagrutemannen brydde sig inte om tackans löften, utan fortsatte dra i repet allt vad han kunde. Hon jämrade sig igen:

-- Älskade, Ogrin. Var nådig mot mig och jag skall bli din tjänare som kommer att uppfylla alla dina önskningar.

 

Ogrin svarade inte på hennes smickrande ord, utan, i skydd av den stora spegeln, närmade han sig fåret och kastade buffelhuden över henne. Kreaturet fortsatte en lång stund att be och böna där, mitt på torget, under det tjocka djurtäcket. Det sprattlade och ropade på hjälp från stadsborna, men ingen rörde sig ur fläcken. Till slut blev det helt stilla. Det låg där hela natten, för ingen vågade närma sig monstret av rädsla att de kan bli lurade av dennes list.

Innan morgonen kom omvandlades den lila salamandern i kofferten till människa igen och förenades med sin maka. Ni kan föreställa er deras glädje, när de återsåg varandra. I och med det förstod man att väsendet har förlorat sin förtrollande makt. Alla stadsborna samlades, när den ruskiga varelsen täcktes av. Då såg de att flygaren var död. En del sade att hon kvävdes till döds under den tjocka buffelhuden, andra tyckte att det var den återspeglade blicken som dödade henne, ytterligare andra menade att hon kvävdes av sitt eget gift. I varje fall, det hemska väsendet var borta för alltid och stadens invånare var befriade.

De behövde inte offra sina älskade söner längre och deras årliga fest skulle inte förmörkas mer av sorgedagen som följde efter. De avskaffade till och med sorgedagen ur almanackan.

Sedan ville människorna där välja Ogrin som stadens borgmästare. Slagrutemannen tackade dem för deras generositet, men han avböjde erbjudandet. Han ville resa vidare i den stora världen, för han visste att det fanns flera ställen där människorna behövde hans hjälp. Ogrin kände att hans kallelse var att rensa världen från allehanda orenheter. Marin och Marina, det förenade paret, önskade honom lycka till på hans resa och försäkrade honom att han alltid var välkommen i deras hus, om han råkade ha vägarna förbi. En gång i tiden hade jag själv vägarna förbi deras hus. Det var då jag fick höra den här historien som jag har berättat för er. Från dem fick jag som gåva en vacker tebricka av silver. På den stod det ingraverat med snirkliga bokstäver: 

Människans värsta synd är att svika sin kallelse.