• user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: INSERT IGNORE INTO counter_today (counter_ip,counter_date,counter_page) VALUES ('54.162.163.181','2018-05-23 13:00:59','/sv/content/odets-stjarna-eller-sorin-och-begarets-snaror') in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 178.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10)= '2018-05-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 334.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10) > '2018-05-16' AND SUBSTRING(counter_date,1,10) <= '2018-05-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 352.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,7)= '2018-05' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 365.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,4)= '2018' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 379.

Ödets stjärna eller Sorin och begärets snaror

Det var en gång för länge länge sedan en gammal mjölnare som bodde med sin hustru i en liten by i närheten av en vacker å. De levde i god välmåga för de ägde inte bara vattenkvarnen där byborna brukade komma med sina sädessäckar. De ägde både fiskodling och bruksjord, boskap och hästar och mycket annat också. Det var ett rikt par som hade stor glädje av sina ägodelar. Men mest glädje hade de av sina två gossar som de fick tillsammans fast de hunnit bli ganska höga till ålder. Sönerna var så oförvägna och duktiga att alla byborna som kom med sina sädessäckar till kvarnen förundrades över dem. De brukade säga att de aldrig har sett maken till sådana pojkar. Föräldrarna uppfyllde alla deras önskningar och de köpte dem allt som de pekade på. Desto större blev det gamla parets förvåning, när en vacker dag, ett av barnen, den minsta av dem, kom till dem och sade att han ville lämna gården och resa utomlands.

-- Varför vill du resa bort, frågade den gamle mjölnaren och hans hustru? Är du inte lycklig här hos oss? Har inte mor din och jag uppfyllt alla dina önskningar? Vad var det som du saknade och vi inte har köpt till dig?

– Kära far och mor jag vet mycket väl att ni brukade köpa allt vad jag önskade mig, men jag vill resa bortför att lära känna andra folks seder och bruk.

Mjölnaren och hans hustru tyckte att dessa var märkliga ord som de inte förstod sig på. Hur som helst, de försökte på alla sätt och vis övertala pojken att inte ge sig iväg. De bad och bönade honom att stanna hemma hos dem, men sonen lätt sig inte påverkas. Han var fast besluten att ge sig ut i världen. När de insåg att alla deras försök var förgäves gav de upp. Pojken tog han farväl av sina gamla föräldrar och av sin storebror och gav sig iväg.

 

Han gick och gick. Hur många dygn eller veckor, var det bara han själv som visste. Till slut kom han fram till en stad där en stor marknad var på gång just den dagen: en skördefest. Det var mycket trängsel på gatorna och mycket folk på torget. Överallt syntes långa bord som bågnade av baljor med alla slags matvaror som man kunde tänka sig: tjocka fläskbitar, glänsande korvar, runda ostar stora som kärrhjulet. Här och där syntes levande djur också: grisar och getter, får och fjäderfä och allt annat.

På ett ställe såg pojken två butiker stående mitt emot varandra. Den ena var en klädbutik, den andra ett konditori. Pojken tittade en stund än åt den ena än åt det andra och bestämde sig sedan att gå in i finbageriet. Därinne tronade breda fatt med mängder av kakor, tårtor, bakelser och muffins med alla slags fyllningar. När sockerbagaren såg pojken kom han fram till honom och bjöd honom att ta för sig allt vad och hur mycket han ville, för alltig var grattis den dagen. Pojken lät sig inte bli bjuden två gånger, utan kastade sig över alla de läckerheterna som stod till buds. Han bara vräkte i sig tills han inte orkade mer. Då kände han hur en ljuvlig svaghet kom över honom. Pojken letade efter en lugn avskild hörna för att villa en stund innan han fortsatte sin vandring. I nästa stund somnade han. När han vaknade igen var alla människor och alla affärerna borta. Han befann sig inte längre i staden, utan hemma i mjölnarens hus, i sin egen säng.

Pojken steg upp ur sängen gick ut ur sitt rum och mötte sin storebror och sina föräldrar som blev så glada över att återse honom. De ställde en massa frågor till honom och han fick berätta i detalj allt som han fick uppleva under sin resa. Alla tyckte att det var en underlig händelse han har varit med om och till slut sade fadern:

– Nåväl, man är vad man äter. Det är bra att du är hemma och oskadd i alla fall.

 

Tiden gick och ingen pratade mer om denna händelse förrän en vacker dag, när den andra sonen kom fram till sin far och kungjorde att han också ville resa bort för att söka efter sig själv.

– Vad är detta för fasoner, frågade den gamla mjölnaren? Är du inte lycklig här på gården, tillsammans med din far och mor och din lille bror?

– Jo, käre far, jag är mycket tacksamt över allt vad ni har gjort för mig, men jag känner att jag inte kan leva här längre. Jag måste ge mig iväg bara.

Både mjölnaren och hans hustru blev mycket ledsna, när de förstod att de inte gick att ändra pojkens beslut. De fogade sig för sonens vilja. Pojken tog han farväl av sina gamla föräldrar och av sin lille bror och gav sig iväg.

 Han gick och gick. Hur många dygn eller veckor, var det bara han själv som visste. Till slut kom han fram till en stad där en stor marknad var på gång just den dagen: en knalledag. Det var mycket trängsel på gatorna och mycket folk på torget. Överallt syntes glada köpmän och försäljare som bjöd ut sina varor. Försäljningsstånden dignade av vävnader och textilier till salu: fina tyger, siden och silkestyg, sammet och velour samt mängder av andra underbara klädesplagg.

Även den stora sonen råkade hamna mellan de två bodarna som hans lille bror hade sett förut: konditoriet och klädbutiken. Pojken tittade än åt det ena skyltfönstret än åt det andra och gick in i klädbutiken. Därinne fanns det också mängder av klädesplagg, det ena dyrbarare än det andra. När försäljaren såg honom bjöd han pojken att välja vad än han ville för att allting som stod framme var grattis den dagen. Pojken lät sig inte bli bjuden två gånger, utan kastade sig över några finna skinnjackor som han såg att bara de finna herrarna var klädda i. Han tog den ena på sig och några till i en stor kasse. Sedan gick han ut igen i den soliga försommardagen. I samma ögonblick kände han en oerhörd trötthet komma över honom. Pojken satte sig på en bänk i en park för att vila en stund innan han fortsatte sin vandring. I nästa stund somnade han. När han vaknade igen var alla människor och alla affärerna borta. Han befann sig inte längre i staden, utan hemma i mjölnarens hus, i sin egen säng.

Pojken steg upp ur sängen, gick ut ur sitt rum och mötte sin lille bror och sina föräldrar, som blev så glada över att återse honom. De började fråga ut honom om hans resa. Även han fick berätta det som han fick uppleva i den glada staden.

– Nåväl, man är vad man begär, sade mjölnaren. Bra att du är hemma och oskadd i alla fall.

 

Nästa morgon fick mjölnaren besök av en mogen karl. Han var lång och mager och på huvudet hade han ett gammal sliten hat. Gamlingen kände honom mycket väl eftersom det var hans egen son från ett tidigare äktenskap. Ingen förutom de två själva kände till deras familjeband. Alla trodde att Sorin, som den unge mannen hette, bara var en dräng som tog hand om mjölnarens boskap. Han brukade vistas mest bland sina kor, utan att visa sig så mycket bland folket på gården. Därför lade man inte märke till honom. Man tyckte till och med att han var autistisk för att han inte pratade så mycket heller, utan levde i sin egen värld. Men om Sorin inte gjorde så mycket bruk av sin mun desto mer använde han sina ögon och öron. Han visste mycket väl, vad som hans halvsyskon hade råkat ut för. Så blev det att den där morgonen Sorin gick till sin fars vilstol, tog av sig hatten och kungjorde att också han minsann vill resa bort ett tag.

– Har man hört på maken, svarade gamlingen, när hans förvåning hunnit lägga sig lite! Hur vågar du komma med en sådan begäran? Vem skall sköta hela boskapen, vem skall sprida gödseln på åkern, när du är borta, tror du?

– Det får mina syskon göra, nu när det har blivit stora och har rest runt i världen. Jag tycker att så det är rättvist att även jag får min chans att se mig omkring i världen, innan jag skaffar egen familj.

Den gamle mjölnarens sinnelag blev lite mildare. Han insåg att hans äldste son hade rätt i vad han sade och han tyckte t.o.m. synd om Sorin. Pojken var hans eget kött och blod egentligen, även om han inte var lika klipsk och rapp i munnen som sina bröder. Allt detta och mycket annat tänkte mjölnaren innan han lutade sig framåt och kysste sin son på pannan. Sorin tog farväl av sin far och gav sig iväg. Han gick och gick. Hur många dygn eller veckor, var det bara han själv som visste. Till slut kom han fram till staden med sina festglada invånare. Även den dagen var en stor fest på gång: en sommarmässa. Det var mycket trängsel på gatorna och mycket folk på torget. Det kändes lyxigt och flärdfullt. Butikerna visade upp kläder, skor och festfrisyrer. Vackra damer och stilrena herrar paraderade fram på catwalken.

 

 

På det stället där de två bodarna stod mitt emot varandra stannade Sorin. Han tittade en stund i deras skyltfönster och sedan bestämde sig för att gå in i finbageriet. Han kände igen de breda faten och med läckerheter från sin halvbrors beskrivning. Även han blev bjuden att välja vad han ville av allt som fanns uppställt där, men han svarade att, det var så varmt ute, så det enda han behövde var ett glas kallt källvatten om det fanns något. Han fick sitt vattenglas och när han drack upp det kände han sig tio gånger piggare än han var när han gick in i butiken. Väl ute, gick han över på andra sidan gatan och stegade in i klädaffären. Försäljaren där bjöd honom på samma sätt som han gjorde när han halvbror var där. Sorin brydde sig inte alls om alla de fina kläderna, utan han fastnade för en halmhatt som låg och skräpade i en undanskymd hörna. Det var precis vad han behövde i den varma sommardagen. Försäljaren gav honom hatten, men insisterade att han skulle titta mer på alla fina plagg som stod till buds. Sorin tackade artigt och svarade att han inte kunde stanna längre för att han fick fortsätta sin resa. Det var en lång väg han hade framför sig, tillade han.

Och det var sant, för den staden var inte den enda som dök upp på hans färd; även om inte alla var så festpyntade som den. Och det var inte bara människobefolkade ställen Sorin gästade. Han korsade vida slätter, glödheta sandöknar, gick över höga berg, trängde sig fram igenom täta skogar; och inte bara en gång, utan både två och flera gånger. Överallt där han kom fram undersökte han om människorna han träffade själva hade hittat lyckans bo. Men ingen han frågade ut visste något om det.

Även om en del var glada och belåtna, helt lyckliga var de inte. Och Sorin nöjde sig inte med mindre.

 

Han gick och gick. Hur många veckor eller månader, var det bara han själv som visste. Till sist kom han till en skog som verkade djupare än alla andra som han hade sett förut. Han traskade en bra stund genom den och såg hur mörkret blev allt tätare. Ibland blev det så mörkt att han knappt såg vad han satt sin skånk. Det var tur att han har hittat en liten stig som han kunde hålla sig till. Rätt som det var såg han rakt framför sig något som glimmade på marken. När han böjde sig för att titta nogare såg han att det var en liten fisk liggande i en liten vattenpöl. Han tog upp fisken i sin hand och tittade på den. Den var lerig, illa luktande och nästan orörlig. Sorin tyckte synd om den. Han torkade av leran från fiskens fjäll, och lade den i en liten bäck som porlade lite längre bort. ”Kanske den överlever ändå”, tänkte han. I nästa ögonblick hörde han en mänsklig röst som kom från bäcken.

– Sorin, mjölnarens son! Må du rensa ditt hjärta från begär så som du rengjorde mig.

Det var den lilla fisken som talade!

– Spara det lilla fjället som blev kvar i din hand och blås på det, någon gång när du blir ledsen.

Sorin blev stum av förvåning, när han hörde dessa ord. Han ville inte tro sina öron, men när han tittade på sin hand såg han att ett av fiskens fjäll har fastnat mellan hans fingrar. ”Det skall jag göra”, tänkte Sorin. Han tackade och fortsatte sin vandring genom skogen.

Inte lång tid efter denna händelse märkte han en liten rörelse i en buske vid sidan av stigen. Först blev han rädd, det kunde ha varit något farlig rovdjur som stod på lur, men han övervann sin rädsla och närmade sig buskaget. Då såg han att det var en liten fågel som låg där på marken och sprattlade. Sorin undrade, varför dem låg där i stället för att flyga mellan trädens höga grenar. Han böjde sig ner och tog fågeln i sin hand. Den hade en skadad vinge! Sorin tyckte synd om den lilla varelsen. Han lade fågelns vinge till rätta och strök lite träkåda på den så att benen i den skulle stärkas och växa ihop igen. Sedan lade han den lilla fågeln uppe på en gren så att den inte blev ett lätt byte för rovdjuren. ”Kanske den överlever ändå”, tänkte han. I nästa ögonblick hörde han en mänsklig röst som kom från trädens gren.

– Sorin, mjölnarens son! Må du vårda dina tankar så som du tog hand om mig.

Det var den lilla fågeln som talade!

– Spara det fjunet som blev kvar i din hand och blås på det, någon gång när du blir ledsen.

Även denna gång blev Sorin förvånad, när han hörde dessa ord. Han tittade på sin hand och såg att ett litet fjun från fågelns fjäderdräkt har fastnat mellan hans fingrar. ”Det skall jag göra”, tänkte Sorin. Han tackade och fortsatte sin vandring genom skogen.

Kort tid efter detta hörde Sorin ett annat konstigt ljud. Det var mycket svagare än det sprattlande som han hörde förut. Snarare liknade det ett slags surrande och det kom inte alls från marken, utan någonstans uppifrån. När han stannade för att lyssna bättre såg han en spindelväv utspänt mellan några trädkvistar. In i den satt en humla fast. Den surrade och kämpade förtvivlat för att frigöra sig.. Sorin tyckte synd om den. Med ett enda slag tog han bort spindelnätet så att den lilla humlan kunde flygga igen. I nästa ögonblick hörde han en mänsklig röst som sade:

– Sorin, mjölnarens son! Må ditt strävande befria dig från synvillans snaror så som du befriade mig från spindelns väv.

Det var den lilla humlan som talade!

– Spara den lilla vinge som du har i din hand och blås på det, någon gång när du blir ledsen.

Sorin tittade på sin hand och såg att en pytteliten humlevinge har fastnat i handflatan. ”Vad är detta för en förtrollad skog?” tänkte Sorin medan han stoppade på sig även denna märkliga gåva. Han tackade och fortsatte sin vandring genom skogen.

 

Han gick och gick. Hur många veckor, månader eller år, var det bara han själv som visste. Till slut såg han långt borta i fjärran taket på ett torn. När han närmade sig såg han att tornet prydde ett oerhört vackert slott. När han närmade sig ännu mer såg han att slottet var omringat av en bred vallgrav fylld med vatten. Han gick runt-runt slottet för att leta efter en bro som lede in, men kunde inte hitta någon. ”Det var märkligt” tyckte Sorin. Han gick runt en gång till, men förgäves. Det fanns ingen bro över vallgraven! Den unge mannen blev förtvivlad. Han satte sig ner och började fundera över vad han skulle göra. Trött var han, och hungrig och ledsen Plötsligt påmindes han om det lilla fjället han fick från fisken. Han tog fram det ur sin ficka och blåste på det. Först lite försiktig… Det hände ingenting… Då blåste han lite hårdare… Nej, det hände ingenting. Då blåste han allt han vann. Då hörde han ljudet av en sång som han kände igen från sin barndom. Det var en sång som han tyckte mycket om, men som han hade glömt sedan länge. Nu hörde han sången mycket tydligt. Åh, vad den var vacker! Det var som om den steg upp ur vattnet och svepte om honom med toner och klanger. Sorin viste inte hur länge han satt där och lyssnade förtrollad av musiken, men när den upphörde kände han sig pigg igen.  Dessutom såg han en nedfallen trädstam liggande på vallgravens kant, precis nära vattnet. Då fick han en idé! Han rusade fram till stocken, rullade den ner i vattnet och satte sig grensle på den. Med dess hjälp kunde han ta sig över vallgraven till den andra sidan, där slottet reste sig.

När han klev in i slottet blev han förbluffad av hur vackert det såg ut inuti. Allt var gjort av guld pärlor och diamanter. Det stora bordet i matsalen var överfylld med matträtter och frukt. Bordduken var gjord av det vitaste linne man kan tänka sig, mattorna i rummen var prydda med det finaste guldornament, likaså gardintyget i fönstren och allt annat som fanns där runtomkring. Han ville titta mer på alla de underbara sakerna som fanns där, men han var nyfiken på vad som fanns i slottets torn. På nära håll såg det ännu vackrare ut än på avstånd. Han började gå uppför dess trappor meddetsamma. Han gick och gick, men… vad konstigt! Trots att han höll på ett bra tag, verkade det som om han trampade på samma ställe. Han lyckades inte komma upp särskilt mycket. Då blev Sorin trött igen och hungrig och ledsen. Plötslig påmindes han om det lilla fjunet han fick från fågeln. Han tog fram det ur sin ficka och blåste på det. Då hördes igen den sången som han hörde när han satt bredvid vallgraven. Denna gång kändes som om sången sipprade ut ur själva jorden och bar honom uppåt längs tornets trappor. När musiken upphörde kände sig Sorin som pånyttfödd. Han började gå uppför trapporna igen, men denna gång kändes som om han klev över tio trappor med varje steg han tog. Snart kom han längst upp i tornet. Mitt framför honom såg han en vacker utsmyckad port i renaste guld. Han tittade nyfiket på porten och såg att mönstren på den formade en sjuhörnad stjärna. Han undrade vad det där tecknet skulle betyda, men kunde inte komma på något bra tolkning så han gav upp. ”Bäst att öppna porten”, tänkte han. Men… först då upptäckte han att porten inte hade något handtag. Det var det konstigaste! Porten hade karm, gängor, lås med nyckelhål, men den saknade vred. För tredje gången

den dagen kände sig Sorin hjälplös. Han kunde inte göra något annat än att sätta sig ned och be makterna om hjälp. Plötsligt påmindes han om den lilla humelvingen och tog fram den ur sin ficka.

 

Han började blåsa på den och den välkända musikstumpen hördes igen. Oerhört vackra flöjttoner. Det var som om självaste vinden blåste i hålen på instrumentet. När musiken upphörde såg Sorin en liten humla som kom flygande och satte sig på porten nära nyckelhålet. Den stannade inte där, utan gick in i den. Snart hördes en massa gnisslande inifrån portens innanmäte. Sedan… sakta, sakta gick den upp av sig själv! Inne i kammaren var det mörkt, men en söt doft spred sig därifrån. Sorin stod inte och väntade utanför, utan han rusade in för att se vad som fanns där.  Då blev han stum av förundran; inte över hur rummet såg ut, utan över det som fanns mitt i rummet. På en bädd av vacker sammet låg den vackraste flickan i världen. Inte ens i hans drömmar kunde han se en vackrare flicka. Hon låg där och sov. Sorin närmade sig bädden och kysste henne på munnen. Hennes läppar var mjuka och varma, men de rörde sig inte, när han kysste henne. Och hon öppnade inte ögonen heller. Inte en enda muskel i hennes ansikte rörde sig. Sorin visste inte vad han skulle tro. Han försökte väcka henne, men förgäves. Vid ett närmare titt såg han att flickan var fastbunden med rep. Inte ett, utan tre tjocka rep höll henne fastbunden vid sängen. Varje rep hade en stor knut. Då förstod Sorin att om han löste de tre knutarna kommer flickan att vakna ur sin förtrollade sömn. Det var bara att sätta igång.

Snart visade det sig att detta inte var så lätt som han trodde. Knutarna var konstfullt slagna så att det krävdes både skicklighet och tålamod för att få upp dem. Medan han höll på att lösa den första knuten drabbades han av en så oemotståndlig hunger att han var nära att ge upp och springa ner till slottets matsal för att stoppa någonting i sig. Om det var bara några munsbitar! Med stor möda stod han emot denna tanke och fortsatte med sitt arbete tills knuten löstes upp. I och med det försvann även hungern som han kände i magen bara för en stund sen. Så, i stället för att gå ner till det överfyllda bordet gick Sorin över till den andra knuten. Då hörde han ett förskräckligt vrål. När han lyfte blicken såg han att en stor svart björn har trängt sig in genom väggen mittemot honom. Vresig och hotfullt närmade den sig bädden i rummets mitt. Först ville Sorin lämna allting och springa ut bara genom porten som stod öppen bakom honom. Men han kunde inte lämna den sovande flickan i bestens våld. Om han inte lyckades få upp knutarna, var det lika bra att han blev uppäten av björnen han med, tänkte Sorin. Just då lyckade han få upp även den andra knuten och i samma stund bleknade det hemska odjuret bort. Den bara försvann! Då tog Sorin itu med den sista knuten. Medan han kämpade ivrigt med att få upp den, kände han plötsligt hur en stor trötthet spred sig in i hela hans kropp. Han blev sömnig av trötthet. Han kunde knappt hålla ögonen öppna längre. Hur mycket han än ansträngde sig kunde han inte hålla sig vaken. Till slut somnade han! Men… hans fingrar fortsatte röra på sig. De lärde sig själva hur man gör och nu följde de det inlärda mönstret. Det tog inte lång tid tills knuten löstes upp. I nästa ögonblick vaknade både Sorin och den vackra flickan. De tittade en stund på varandra och de tyckte om varandra från första ögonblicket. De föll i varandras armar. De kramades och kysstes en lång stund där uppe i tornet.

Hur lång den stunden blev, det vet jag inte. Det som jag vet är att Sorin och den vackra flickan gifte sedan sig och de ställde till med en stor bröllopsfest där gäster från när och fjärran var bjudna. Även jag var med och satt där i en hörna. Från brudparet fick jag en vacker väggbonad. På den stod följande rader broderade med silvertråd:

 

 

Så som människan äter, så är hennes begär

Så som hon önskar sig så är hennes känslor

Så som hon känner, så formas hennes tankar

Så som hon tänker så är hennes strävan

Som hon strävar så är hennes levnadssätt

Som hon lever så är hennes gärningar

och

Så som hon handlar

 sådant är hennes öde.