• user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: INSERT IGNORE INTO counter_today (counter_ip,counter_date,counter_page) VALUES ('54.92.197.82','2018-02-19 02:51:59','/sv/content/lyckolandet-eller-florin-och-de-forradiska-rikena') in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 178.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10)= '2018-02-19' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 334.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10) > '2018-02-12' AND SUBSTRING(counter_date,1,10) <= '2018-02-19' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 352.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,7)= '2018-02' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 365.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,4)= '2018' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 379.

Lyckolandet eller Florin och de förrädiska rikena

Det var en gång en fåraherde som hade tre söner i giftasålder. De två äldre syskonen har redan lärt sig var sitt yrke. Den ene blev trähantverkare. Alla i byn tyckte att han var så duktig på att tillverka alla slags bruksföremål: brödspadar och smörkärnor, potatiskvarnar och snygga ostformar, brödkavlar och baktråg urholkade ur ett enda trästycke. Även vackra utsmyckade skäktsknivar tillverkade han. Dessa användes ofta som fästmögåvor. Den andra pojken blev krukmakare. De krus, lerkärl, skålar och krukor som kom ur hans hand uppskattades av alla i bygden. Båda pojkarna var sin gamle fars glädje och stolthet, som man lätt kan förstå. Minstingen Florin har inte lärt sig något yrke än. Något som inte var så märkligt, med tanke på hans ålder. Han hade tummen mitt i handen, som hans syskon brukade säga, när de gjorde narr av honom. Värre var att han inte visade något intresse heller för att lära sig något hederligt yrke.

Florin tyckte om att läsa böcker i stället. Han läste jättemycket. Varje gång, när han följde med sin far till höstmarknaden bad han och bönade att gamlingen skulle köpa ett par luntor också till honom. Väl hemma kastade han sig över de nyanskaffade böckerna och då försvann han liksom i deras förtrollade värld. Han behövde varken mat eller vatten, när han var försjunken i sin läsning. Därför blev han ständigt hånad av alla. Hans far och mor tyckte att han slösade sin tid när han ägnade sig åt böckernas lärdom. Hans syskon tyckte att läsningen var prostens syssla. För den simpla människan räckte det om man kunde skriva sitt namn och föra in i liggaren, hur många kreatur man hade i sin fäbod. Byborna tyckte att den som läste för mycket blev tokig. Florin hade svårt att stå ut med byns skvaller. Djupt försjunken i sina böcker drömde han sig ofta bort till ett ställe där han inte behövde stå ut med de andras hån. Så blev det att, en vacker morgon, vaknade han fast besluten att ge sig ut i den stora världen. Han ville leta efter något som han kallade Lyckolandet. När hans syskon och föräldrar hörde detta blev de stumma av förvåning. De avrådde honom och försökte på alla sätt och vis övertala honom att ändra sitt beslut. Några sade att det som han ville söka bara fanns i böcker och i skaldernas sinne. Andra menade att han var för ung för att uträtta ett sådant företag. Ytterligare andra ansåg att han saknade kunskap och hjälpmedel för en sådan farlig resa. Men allting var förgäves, för Florin lät sig inte rubbas i sitt beslut.

Redan nästa dag tog pojken farväl från sina närmaste och gav sig iväg. Han vandrade från kväll till morgon och från morgon till kväll, flera dygn i sträck. Kanske veckor rentav. En dag upptäckte han en orm liggande på gångstigen. Den har just ömsat skinn och den var nästan död av uttorkning. Florin lyfte upp ormen och lade den i skuggan under en sten. Det var en god gärning, visade det sig för ormen rörde på sig och började rulla och ringla sig på det säregna sättet som ormar brukar göra. Sedan tilltalade den pojken, med människoröst:

-- Tack skall du ha, Florin. Du har ett stort hjärta och din gärning kommer att lönas.

Som tack för hjälpen fick pojken en vacker, grönskimrande ring. Den var gjord utav mjuk, ormskinn och passade precis på hans lillfinger. Sedan gav ormen honom rådet att vrida på ringen varje gång han hamnade i trångmål och behövde hjälp.

 

Med lätt själ, glatt hjärta och ormens skinnring på fingret fortsatte Florin sin vandring genom den stora världen. Efter ett antal obestämda dygn hamnade han i en svalkande skog. Det var så skönt att vistas där. Den färggranna vegetationen, växternas parfym, de underbara dofterna, fåglarnas oavbrutna toner, allt detta och mycket annat gjorde att stället liknade paradiset. Ljuset silades genom de höga trädens kronor och omsvepte hela omgivningen i ett magiskt skimmer. När Florin tittade upp mot en trädtopp, fick han syn på en vitklädd gestalt. Det var en oerhört vacker flicka som talade till honom:

-- Din modige Florin, kom till min blommiga rike.

-- Vad heter du, frågade pojken?

-- Florina, blev svaret.

 

 

Skepnaden dalade sakta ner mot marken. Pojken ville närma sig henne, men efter bara några steg upplöstes hennes gestalt. Den tonades bort och uppsögs av skogens frodiga vegetation. När flickan eller, rättare sagt, bilden av henne försvann, upptäckte Florin att han befann sig mitt i ett träskområde. Tjocka, ormliknande slingerväxter hindrade honom att gå. Sammanvävd grönska begränsade sikten. Ruttnande grenverk, murknande löv och insektsurholkade frukt spred en outhärdlig stank i luften. Florin nästan badade i smörja. Massor av äckliga maskar krälade runt honom. Blodiglarna drogs till hans nakna lemmar. De försökte tränga sig in under kläderna. Han slog förtvivlat med händerna omkring sig. Pojken fick tag i en bruten trädgren och ville använda den som redskap, när han fick syn på en ovanligt stor svart blodigel fasthäftad på den. Den väldiga blodigeln stirrade på Florin och började anklaga honom med människoröst:

-- Din oduglige gosse, varför vandrar du kors och tvärs genom världen, medan dina bröder är hemma och har det bra tillsammans med hustru och barn? Var det inte bättre att stanna hemma, bland dina likar?

-- Örnen fångar inte flugor och lejonet rättar sig inte in i ledet, genmälde pojken.

-- Var det därför du flydde din värld?

-- Jag flydde inte världen, utan medelmåttigheten.

-- Du skall inte munhuggas med mig, svarade blodigeln tvärt. Lyssna noga istället på det som jag

säger nu. Jag har en fråga till dig. Om du svarar rätt är du fri att fortsätta din väg. Om du inte lyckas svara på rätt sätt, då kommer du för alltid att vistas i slammet, bland feta maskar och löja kräldjur.

-- Låt mig höra din gåta, svarade Florin.

Då yttrade blodigeln sin gåta som lät så här:

 

De umbre exumbre: Både stark och vek.

Skyddar livets veke, drakens tunga smeker.

 

Florin tänkte ett tag, men kunde inte komma på något bra svar. Dessutom visste han inte, vad blodigeln menade med orden ”att svara på rätt sätt”. Dög inte det blotta svaret på gåtan? Pojken insåg att han inte kunde klara sig, utan hjälp. Han vred på ringen som han fått som gåva från ormen. Plötsligt dök en ramsa upp i hans huvud. Han tänkte att det kanske var svaret på blodigelns gåta. Därför sade han med eftertryck att det som skyddar livets veke är ” Det som släcker elden först och som stillar jordens törst.”

Det var precis det som krävdes för att Florin skulle räddas ur den utsiktslösa miljön han hamnade i. Allting var borta på ett ögonblick. När pojken tittade sig omkring såg han att han befann sig på en höjd i närheten av stor stad. Det var mitt på dagen och ljuset som reflekterades av de tusen och åter tusen glasfönstren gjorde att stället liknade en gigantisk diamant. Han kunde inte se sig mätt på dess skönhet, utan bara stod där som förtrollad av synen. I aftonljuset såg staden ännu vackrare ut. Solens orangea ljusstrålar kastades tillbaka som miljoner färggranna gnistor. Ur de glödande partiklarna såg Florin, hur en fager gestalt uppenbarade sig. Det var samma vackra vitklädda flicka som talade till honom förut. Även denna gång uppmanade hon honom:

-- Din modige Florin, kom till mitt blommiga rike.

-- Var bor du, frågade pojken?

-- I Lyckolandet, blev svaret.

Pojken ville närma sig flickan, men hennes bild upplöstes och skingrades. Det verkade som den uppslukades av kvällssolens ljusstrålar. Mörkret föll på och pojken tyckte att det var bättre att skynda sig mot staden för att hitta ett övernattningsställe. När Florin närmade sig stadens brus blev han häpen. Det fanns inga byggnader där längre. Inga hus, inga gator, ingenting. Bara en svart illaluktande vattensamling. Bruset hördes fortfarande, men det var inte stadens oljud, utan ett fruktansvärt oväsen. Det var larmet av tiotals, kanske tusentals kvackande groddjur. ”Ingen idé att vistas här”, tänkte pojken. Han vände på klacken och ville styra sin kos bort därifrån, när han hörde en skarp människoröst rakt bakom sig:

-- Din eländige yngling, vad söker du i främmande trakter?

När Florin vände sig igen för att se, vem det var som smädade honom på det sättet såg han en väldig groda uppflugen på en svart kvist som stack upp från vatten. Grodan stirrade på Florin och fortsatte beskylla honom:

-- Varför traskar du långt borta från ditt hem, i stället för att skaffa dig ett anständigt yrke och stadga dig, så som dina kloka bröder har gjort?

-- Det är inte de kloka och försiktiga som driver världen framåt, genmälde pojken. Det är de som söker, tror och vågar.

-- Vad är det du söker?

-- Jag söker en väg som jag önskar visa mina medmänniskor.

-- Vi skall inte kivas mer om den saken, kvackade grodan. Jag säger bara detta till dig: för att du

skall fortsätta din väg måste du svara rätt på min fråga. Om du inte lyckas med det, då är du inte värt något annat än att leva mitt bland uppblåsta varelser för resten av ditt liv.

-- Låt mig höra din fråga, svarade Florin.

Då uttryckte grodan en gåta som var formulerad på följande sätt:

 

Ligger på ytan då solen ler, villar på vatten, ej sjunker ner.

Går genom världen tyst som en död. Gissa, du själ av människan född!

 

Florin visste att han inte hade någon annan utväg än att vrida ringen på sitt lillfinger. Han gjorde det och plötsligt föddes en ny ramsa i hans huvud. ”Detta måste vara svaret på grodans gåta”, tänkte pojken och så svarade att det som ligger på ytan då solen ler är ”det som kastas runtomkring och som väger ingenting”.

Vid uttalandet av dessa ord försvann både den väldiga grodan, vattenpölen och hela landskapet runtomkring. Den plats som Florin vaknade upp på var, om inte himlen, ett ställe som liknade den, i varje fall. Allting var bara gult, vitt och blått. Han satt på ett snövitt moln mjukt som bomull. Runt omkring honom svävade en mängd andra likadana moln. En ljuvlig, omsvepande musik hördes. Änglar med genomsynliga vingar gled runtomkring. ”En sådan skönhet har aldrig en människa skådat”, tänkte Florin, när han plötsligt hörde en välkänd röst tala till honom:

-- Din modige Florin, kom till mitt blommiga rike.

Florin tittade åt det håll där rösten kom ifrån. Först då märkte han att en av de änglalika gestalterna som flöt bland molnen var Florina, den vackra vitklädda flickan som han var förälskad i.

-- Hur kommer jag fram till Lyckolandet, frågade pojken henne?

-- Genom att hålla fast vid din dröm, blev svaret.

Pojken ville röra vid flickan, men hennes bild bleknade bort. När han tittade sig omkring såg Florin att änglarna omvandlades till flygande insekter. Stora spyflugor, nätvingar och trollsländor. Deras breda, genomskinliga vingar prasslade starkt i pojkens öron. Det var otäckt att höra det ljudet. I stället för de bomullsmjuka molnen som han vilade på förut, låg han nu på lerig mark. Det var omöjligt att lyfta upp foten ur gyttjan. Omkring honom låg och vältrad sig i lervällingen en massa lortiga svin med nersölade betar. Lite längre bort, på en större sten syntes något som liknade ett strutsägg. Det var skalen av en larv. En jättelik mask rörde sig inuti. Den höll på att ta sig ut ur det spröda höljet. När skallet sprack, såg Florin ryggen på en väldig trollslända. Insekten trängde ut huvudet och frambenen. Sen kom resten av trollsländans kropp ut. Varelsen stirrade på Florin och började klandra honom:

-- Din usle krabat, alla andra ynglingar i din ålder har redan skaffat sig ett hederligt yrke, medan du vankar kors och tvärs genom världen, med huvudet bland molnen.

-- Den som har en själ som flyger högst över jorden kan inte spännas för plogen som en dragare, genmälde pojken.

-- Varför vandrar du ensam?

-- Min ensamhet har hjälpt mig förstå att jag inte kan leva utan att älska och utan att hoppas att mina likar kommer att ta emot mina ord.

-- Nog med struntprat, avbröt trollsländan honom. Vi avgör saken på följande sätt: om du svarar rätt på min gåta är du fri att fortsätta din vandring. Men om du svarar fel, då förtjänar du inget bättre än att hämta din näring i smutsgrisarnas föda. Och det skall du göra i alla år som du har kvar att leva här på jorden.

-- Låt mig höra din tankenöt, svarade Florin.

Så här lät blodigelns gåta:

 

 Modern föder dotter, dottern föder mor.

 Huset saknar dörrar, livet står på tur.

 

Även denna gång vred Florin på sin ring och en ny ramsa skrevs i hans huvud. Han var säker nu att, det innehöll svaret på trollsländans gåta. Han svarade utan att tveka att huset som saknar dörrar är ”Det som rullar utan hjul och är både vitt och gult.” Den eländiga trakten som höll på att förtära Florin försvann i samma ögonblick som han uttalade de magiska orden. Nu befann han sig på en kulle, i en solig glänta omgiven av hög och tät barrskog. Ljudet från ett vattendrag hördes nedanför kullen. Hela landskapet var omsvept av en lätt dimma. På andra sidan strömmen, på höjden mitt emot syntes bland skydimmorna en fäbodvall. ”Där måste det bo någon”, tänkte Florin och skyndade sig dit. Han fick först gå ner i dalen och sen uppför den andra kullen igen. När han kom fram till ån såg han ingen spång. Lite längre ner märkte han ett ställe där vattnet rann mycket sakta ”Där borta är det lättare att gå över”, tänkte han. Det visade sig att det låg en massa hampstjälkar där, nerlagda i blöt för att rötas. Han vadade genom den lilla ån och började gå uppför den andra kullen mot fäbodvallen. Väl uppe, mötte han en gammal gumma, så upptagen med sina sysslor att hon knappt lagt märke till pojken. Då hälsade Florin så artigt han kunde och frågade gumman, vad det var för trakt han hade hamnat i. Åldringen var en trollkunnig kvinna som bodde där tillsammans med sin älskade get. Geten gav henne både mjölk och värme på kvällen. När det var dagsljus var hon upptagen med att plocka örter och framställa allehanda drycker och salvor. Florin såg att det fanns en massa mörka burkar och flaskor av olika form och storlek i huset. Gumman var i färd med att samla ihop hampatågorna som låg och torkades i bastun. I sin tur, ville häxan veta, vad Florin hade att göra i hennes trakt och, vad han sökte.

-- Det är Lyckolandet, jag söker, svarade pojken och undrade om hon kunde visa honom vägen dit.

Jajamän, det kunde hon. Gumman var villig att hjälpa pojken att hitta vägen om han hjälpte henne i gengäld. Florin blev oerhört glad, när han hörde detta och gick genast med på trollgummans villkor. Då berättade den gamla att hon hade så ont om tid med att både framställa alla sina botemedel och ta hand om sin get.

-- Är du snäll och vallar min get under tre veckors tid, så att den inte går vilse eller blir riven av vilda djur, visar jag dig gärna vägen till Lyckolandet.

Florin tyckte att detta inte var något svårt bestyr. Häxan varnade honom dock att geten var mycket rastlös. Han måste ha sina ögon på skaft, om han ville lyckas med sitt uppdrag.

-- Det tänker jag göra, svarade pojken och väntade på att dagen skulle lida mot kvällen.

Nästa morgon lade pojken en snara runt getens hals, tog med sig en näverlur för att skrämma bort björn och varg och gick ut till betesmarken. Dag efter dag gjorde han samma sak. På morgonen gick han ut med geten, på kvällen kom han tillbaka med henne och geten blev mätt och gumman var nöjd. Det verkade som allting gick bara, tills en dag när geten plötsligt försvann. Florin letade överallt efter henne, men utan resultat. Han kunde inte hitta det minsta spår efter henne. Vad skulle han säga till trollgumman? Kvällen närmade sig och pojken fick panik. Det fanns ingen annan lösning än att vädja till ormens hjälp. Han vred på sin ring. Då ormen dök upp ur jorden, fick pojken lära sig en kort trollformel utantill. Sedan tillade ormen:

-- Akta dig för att titta på, när en trollslända spinner, för då spinner hon ihop ögonen på dig. Men titta gärna på om du ser att den parar sig. Då kommer du att ha tur i kärlek.

Florin lade ormens råd på minnet och uttalade följande ramsa: ”Libelula mare, capra unde sare?

Fram på kvällen såg han gummans get krypa ner från trädens täta lövverk. Geten såg tilltufsad ut. Den var skrämd och andfådd för den blev bortjagad därifrån av en svärm ilskna trollsländor. Florin satte snaran runt getens hals och gick med henne tillbaka till käringens hus. Häxan var i färd med bråkningen. Florin såg på, hur hon frigjorde hampatågorna från skärvor genom att bulta dem med en klubba. Det gjorde honom fundersam under hela återstoden av kvällen. 

Den andra veckan började och allt verkade gå sin gilla gång. Pojken och geten gick ut till vallandet varje dag, Gumman stannade hemma och beredde sina hampatågor. Dock en dag försvann geten igen. ”Hon har säkert hittat ett bättre ställe att gömma sig på”, tänkte Florin. Han visste att utan ormens hjälp kunde han aldrig lista ut, var geten befann sig. Han vred på sin ring igen. När ormen dök upp, lärde den pojken en ny trollformel och rådde honom:

-- Om du har turen att se en grodas tunga, skynda dig då att plocka upp den, för om du sedan lägger den under en kvinnans kudde, avslöjar hon i sömnen alla sina hemligheter för dig.

Florin tackade ormen för rådet han fick och rabblade upp den nya ramsan som lät så här: ”Broasca din poveste, capra unde este?” Efter en stund såg han gummans get komma upp ur skogens tjärn. Den såg eländig ut, med pälsen drypande av vatten. Geten jagades bort därifrån av en myller av grodor som anföll henne. Florin fångade geten och gick tillbaka med henne till käringens boning. Just de dagarna var hon sysselsatt med skäktningen. Hon satt och bankade på hampatågorna med sin skäktskniv. ”Så får man rå hampa sedan”, sade gumman förnöjd, när hon såg att pojken var intresserad av hennes arbete.

Även den tredje veckan verkade som om allting var i sin ordning, men Florin visste att en av dagarna kommer geten att försvinna igen. Och det hände också. ”Denna gång har hon hittat ett ställe där ingen kunde hitta henne”, tänkte Florin. Men han litade på sin medhjälpare och vred på sin ring. Ormen dök upp och lärde honom ytterligare en trollformel, med varningen:

-- Akta dig så att du inte kommer för nära en blodigel, om du har ett öppet sår någonstans, för då fäster sig den svarte där och suger upp allt blod på dig.

Florin tackade ormen även denna gång för hjälp och uttalade den nyinlärda formeln: ”Neagra neagra lipitoare, unde paste capra oare?” Det dröjde inte länge förrän han såg trollkonans get dyka upp ur vattnet igen. Denna gång såg den bedrövlig ut. Pälsen på henne var smutsig, klibbig och full av illaluktande lera för geten gömde sig långt nere på gölens botten. Men även därifrån jagades den bort. Mängder av blodiglar attackerade geten och fäste sig på hennes hud, så att den inte stod ut med plågan. Florin hade ingen svårighet att fånga geten och föra henne tillbaka till häxans hus. Den veckan var hon upptagen med häcklingen. Florin stod och tittade länge på henne, hur hon drog hampatågorna genom en häckla. Häcklan hade långa ståltaggar och detta gjorde att tågorna ytterligare uppdelades och lades intill varandra ”Ur de rensade tågorna avskiljs de korta blånorna”, förklarade gumman och fortsatte: ”På det sättet får man ren hampa”. ”Man skall inte nöja sig med mindre”, tänkte Florin, när han gick och lade sig.

Så gick dagarna och gummans get åt sig tjock och fet. När de tre veckorna kom till ända, blev häxan tvungen att visa Florin vägen till Lyckolandet. Hon sade att hon skall göra det även om hon ville hålla kvar honom, för hon kunde uträtta mycket hushållarbete under tiden pojken var ute med geten. Hon behövde inte själv ta hand om sitt nyckfulla kreatur. Dock, innan Florin tog farväl från gumman ville hon bjuda honom på en festlig måltid. Han sporrades att äta och dricka så mycket han ville för att återfå sina krafter. Florin behövde inte trugas, utan han åt och drack av allt han blev bjuden på. Sedan tog han en välförtjänt tupplur. 

När han vaknade, upptäckte Florin att både trollgumman, geten och hennes fäbod var borta, som uppslukade av jorden. Även landskapet var förändrat. Den lilla ån fanns kvar, men i stället för den gröna granskogen, bredde en underbar gammal bokskog ut sig åt alla håll. Det var höst och trädens löv skiftade i färgskalans alla nyanser. Pojken tittade länge på allt som fanns runtomkring honom och väntade på att ett nytt odjur skulle dyka upp och göra livet surt för honom. Det var då, han upptäckte Florina i sin långa vita klänning. Hon stod lite längre bort och tittade kärleksfullt på honom. Florin förundrades över hennes skönhet, men vågade inte längre gå mot henne. Han var rädd att om han gjorde det kom flickan att försvinna igen. Då Florina frågade honom, vart han var på väg, svarade Florin så som han alltid gjorde:

-- Det är Lyckolandet, jag söker.

Då svarade flickan att han inte behövde leta efter det längre eftersom han har hittat det han sökte. Florin vågade inte tro att det var sant. Han var avvaktande och visste inte vad han skulle göra. Då sade flickan till honom:

-- Var inte rädd. Du har kommit till målet på din färdväg.

Med trevande steg närmade sigFlorin flickan och tog henne i handen. Pojken kände, hur han sjönk i hennes gröna ögon. Sedan bara föll de i varandras armar. Och så höll de om varandra en lång stund. Nästa dag visade flickan honom runt. Hon kallade till sig skogens djur, himlens fåglar och underjordens varelser. Alla infann sig vid flickans anrop och fick göra sig bekanta med nykomlingen. Florin och Florina levde tillsammans många lyckliga år, där borta i Lyckolandet, bland blommiga träd och väldoftande blommor. Jag vet att stället var oerhört vackert, för en gång fick jag ett vykort med hälsningar från det lyckliga paret. De avslutades med orden:

 

 

Sluta aldrig tro på din livsdröm.