• user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: INSERT IGNORE INTO counter_today (counter_ip,counter_date,counter_page) VALUES ('54.80.219.236','2018-09-23 14:35:28','/sv/content/livets-mening-eller-cosmin-och-den-tagiga-leguanen-0') in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 178.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10)= '2018-09-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 334.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10) > '2018-09-16' AND SUBSTRING(counter_date,1,10) <= '2018-09-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 352.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,7)= '2018-09' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 365.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,4)= '2018' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 379.

Livets mening eller Cosmin och den tagiga leguanen

     Det var en gång en flottarkarl som bodde tillsammans med sin fru nära en älv uppe på höglandet. Älven hade kristallklart vatten och därför hette den Klarälven. Mannen och hans hustru levde ett vanligt familjeliv. När de var hemma båda två, delade de på sysslorna. När mannen var ute vid älven och fiskade eller flottade timmerstockar, var det kvinnan själv som skötte hemmet. Dagen då flottaren återvände från sina resor blev det alltid fest. Mannen brukade ha med sig mängder av läckerheter till sin kära hustru: färsk fisk, frukter och nötter, påsar med socker eller nymalt majsmjöl, russin att tugga på, halvá, en fin snickrad ask eller en vacker schal köpt på marknaden i någon by längs forsen. Man kunde säga att de två hade allt de behövde. En sak saknade de dock: paret hade inga barn. De gjorde allt de kunde för att få en efterföljare som kunde ta hand om dem på livets höst, men utan resultat. Till slut gjorde mannen en lång resa till en helig man som bodde bortom den Snåriga Skogen, vid foten av ett berg. När han kom tillbaka hade han med sig några frön från en undergörande växt. Hans maka svalde ner dem och inte lång tid därefter blev hon gravid.  

Tiden för födseln närmade sig. När det var bara några dagar kvar började barnet gråta i sin mammas mage. Han grät dagarna i ända och de stackars föräldrarna visste inte vad de skulle göra för att lugna det ofödda barnet. Mannen lovade honom ett får med guldskinn som lekkamrat, en flicka med gyllene hårslingor som gemål och allt mellan himmel och jord, bara om han slutade gråta. Allt var förgäves. Barnet bara grät och grät.Till slut sade den förtvivlade pappan:

-- Kära barn, om du slutar gråta, då får du livets mening som gåva.

Knappt hade mannen uttalat dessa ord förrän barnet tystnade tvärt. I nästa stund föddes han. Det var en pojke. Hans föräldrar blev utom sig av glädje. De döpte honom till Cosmin. Åren gick och barnet växte upp. Från år till år blev han allt starkare och klokare. Flottaren fortsatte med sina resor nerför Klarälven och när han kom tillbaka hade han med sig allehanda märkliga ting, men det som gladde pojken mest var de historier som hans pappa hade i bagaget. De var underbara berättelser som han hade hört från folk som gästade Gryningslandet, riket långt borta i väster invid det Väldiga Havet. Aldrig fick han nog av lyssna på historier om karlar som fångade upp guldklimpar i älven med hjälp av fårskinn, om mäktiga härskare som erövrade stora delar av världen; skrönor om duktiga instrumentspelare som sjöng så vackert att vilda djur blev tama när de hörde deras sånger; berättelser om upplysta eremiter och vandrande livskonstnärer. Cosmin uppslukades helt av händelsernas magi. När pojken blev femton år gammal gick han till sin far och bad om att få det som han blev utlovad vid sin födelse. Döm om flottarens förvåning, när han hörde pojkens ord. Pappan hade glömt bort att han för länge sedan hade lovat det till sin son. Han förklarade för honom att ett sådant märkligt ting inte fanns i hela världen:

-- Om jag lovade dig det, var det bara för att du skulle sluta gråta.

Men barnet lät sig inte bevekas. Han sade att om hans far inte kan ge honom det, då skall han själv ge sig ut mot Gryningslandet för att söka det, även om han skulle sätta livet till.

– Kära barn, du behöver inte göra en så lång och farlig resa för att söka efter det, svarade fadern. Alla här i våra trakter vet vad livets mening är: att vara snäll och lyda sina föräldrar, att uppfylla deras vilja och ta hand om dem när de blir gamla.

Cosmin blev inte nöjd med detta svar. Därför kunde varken hans far eller mor ändra hans beslut. Pojken skaffade sig en ränsel, en tältduk och en vandringsstav, tog farväl av sina ledsna föräldrar och började sin resa västerut.

 

Dagarna gick. Veckorna lades till veckor, månader till månader. Cosmin fortsatte sin vandring mot Gryningslandet. Han korsade den Snåriga Skogen genom att hålla sig intill Klarälven som löpte mot det Väldiga Havet. I början gick resan bra. Pojken var munter och han gladde sig av allt som kom i sin väg. Efter ett tag dock började han längta mer och mer efter en färdkamrat. När han lyssnade på fågelsången eller gladdes över en blomstrande äng, tänkte han: ”Hade jag en färdkamrat, att dela min glädje med, skulle den vara dubbelt så stor”. När han försökte ta sig uppför en ås, suckade han: ”Hur mycket lättare skulle det inte vara, om jag hade en färdkamrat, som hjälpte mig.” När han såg ett rådjur i en lund, en ekorre i en trädkrona eller en igelkott i gräset, brukade han säga: ”Tänk om detta skulle bli min färdkamrat.” Det var många djur som han mötte under sin färd, men ingen av dem slog följe med honom.

En vacker morgon, innan solen steg upp på himlen, såg pojken i det svaga ljuset en tagig leguan som låg orörlig i en äcklig vattenpöl. Först trodde han att den var död, men när han böjde sig ner och tittade närmare såg han att djuret blinkade. ”Ack, om detta vore min färdkamrat, hur lycklig skulle jag inte vara!” tänkte flottarens son. Till sin stora förvåning, svarade leguanen med människoröst:

-- Om jag blir det lovar du då att aldrig nämna att du har plockat upp mig ur en stinkande vattenpöl?

Cosmin översköljdes av glädje, när han hörde detta. Han lovade det, utan att tänka för länge.

-- Och lovar du att vara lojal mot mig hela vägen bort mot Gryningslandet?

-- Det lovar jag, svarade Cosmin igen.

Då skedde ett under: plötsligt stod där framför pojken en äldre skinnklädd karl som sade till honom:

-- Nu är jag din färdkamrat. Kalla mig helt enkelt L, om du vill, men glöm inte ditt löfte till mig!

Cosmin svor att göra det. Sedan fortsatte de färden sida vid sida. L berättade för pojken att även han var på väg mot Gryningslandet där en vacker prinsessa skulle frälsa honom från en grym sjukdom. Den skinnklädda karlen berättade också att varje kväll omvandlas han till en leguan och i den skepnaden får han tillbringa natten. Vid gryningen tar han människogestalt igen. Det var bara prinsessan vid det Väldiga Havet som kunde bryta förtrollningen genom att ge honom en kyss.

Cosmin tyckte synd om karlen. Själv kunde han inte bryta förtrollningen. Men han kunde se till att hans kompanjon hade trevligt under resans gång. Pojken samlade bär och svamp. Han lagade majsgröt och nässelsoppa över lägerelden. Han letade efter rotfrukter och vilda blommor som han sålde i byarna de passerade. Av pengarna köpte pojken nya skor både till sig själv och till sin färdkamrat. För vägen till Gryningslandet var lång och resan varade länge. På dagarna vandrade de. På natten sov pojken i sitt lilla tält, medan den tagiga leguanen kröp ner under en fallen gren eller i någon fördjupning i marken.

 

De två färdkamraterna fortsatte gå utmed Klarälven på väg mot Gryningslandet. En kväll stannade de vid ett skogsbryn. Den skinnklädda karlen fångade några sparvar. Han var bra på att lägga ut snaror. Cosmin hittade en stor vattenmelon. L satte de fjäderupplockade fåglarna på spett och grillade dem. När de var färdigstekta smörjde han kråset med god aptit. Sedan bjöd han även pojken att smaka. Nästa dag såg de en guldvaskare nere i floden. Cosmin gick fram till mannen och växlande några ord med honom. Guldvaskaren verkade trevlig. Då frågade pojken honom, om han visste vad meningen med livet var. Denne stannade upp ur sitt vaskande, såg allvarligt på honom och svarade:

-- Att blir rik! Något annat kan det inte vara. Har man gott om pengar, kan man skaffa mat åt sig själv och åt sina ungar. Sedan kan man köpa mark och lägga sig till med allehanda saker. Mäktiga vänner skaffar man sig också om man är rik. Den fattige är bara hungrig och olycklig.

-- Är du rik, frågade Cosmin igen?

-- Nej, det är jag inte. Men den dagen den gyllene bägaren hamnar i min vaskpannadå blir jag rik.

-- Vad då för gyllene bägare, frågade den skinnklädda karlen nyfiken?

Då berättade guldvaskarenom ett magiskt dryckeskärl som kunde bryta all slags förtrollning. Den fanns någonstans uppför strömmen i den Snåriga Skogen som flottarens son hade passerat innan han träffade L. Cosmin brydde sig inte så mycket om mannens påhitt, men hans färdkamrat krävde att pojken skulle vända tillbaka för att leta efter den förtrollade bägaren. Cosmin tyckte att det var lönlöst att leta efter något som bara fanns i den stackarens fantasi, men L påminde honom om hans löfte:

-- Du lovade högtidligt att vara lojal mot mig och uppfylla mina önskningar. Har du redan glömt det?

         Cosmin hade inget val. Han gav sig iväg tillbaka mot den Snåriga Skogen, medan L blev sittande under ett träd i väntan på att pojken skulle återkomma. Flottarens son gick flera dagar i sträck. Han kände igen de ställen som han passerat tidigare. Efter några dygn kom han fram till en glänta där han lade sig för att sova under natten. På morgonen väcktes pojken av ett väldigt oväsen. Det var en samling beväpnade män som stod där och stirrade hotfullt på honom. Bland dem trädde en storvuxen, fetlagd karl fram som såg misstänksamt på pojken. Han talade så här:

         -- Jag är den store furstens general. Vem är du och varför stryker du omkring här? Och akta dig för att vara ohövlig mot mig. Duskall bugga ordentlig, innan du svarar.

-- Jag är en vandringsman som söker efter livets mening, svarade Cosmin.

När härföraren hörde detta utbrast han i högt skratt.

-- Om du är ute och söker efter det, då ska du veta att du har träffat mannen som kan upplysa dig. Livets mening är att höja sig över alla andra, skall du veta. När man har makt bör de andra böja sin rygg för dig. De maktlösa gör klokt i att foga sig inför den mäktige; och den mäktige får bestämma över de maktlösa. Något som du aldrig kommer att uppleva. Och vet du varför?

Härförarens ansikte blev rött av upphetsning:

-- För att du är ingenting annat än en förbannad spion som snart kommer att dö. Du skall dingla i ett träd och jag kommer själv att leta upp den lämpligaste grenen för det.

Med dessa ord förde soldaterna pojken framför den store furstens tält. Befälhavaren gick in till sin härskare och berättade om den misstänkte spionen. Fursten lyssnade noga på generalens rapport, men ville själv förhöra honom.

-- Jaså, undrar du över livets mening, utropade härskaren!? Då skall du veta att det ligger i strävan att utföra stora dåd. Så att eftervärlden kommer ihåg ditt namn.

Höga hurrarop hördes i hela lägret. Generalens ansikte lystes upp som om hyllningen var tillägnad honom. Fursten stampade med foten i marken så att generalens jubel omvandlades till rädsla.

-- Är det något mer som du vill veta, frågade khanen?

Då berättade pojken om sin färdkamrat som skickat honom att leta efter en bägare liggande på botten av en djup ravin. Härskaren blev fundersam. Han talade om för pojken att det inte var någon idé att försöka få tag i bägaren. Ravinen var så djup och brant att man inte kunde ta sig ner till botten.

-- Jag har tittat ner i den, sade fursten. Men kanske du är så skicklig att du klarar av det som jag själv misslyckades med. I min stora barmhärtighet, benådar jag dig så att du får chansen att pröva din lycka.

Med dessa ord, gav han order åt sina krigare att knyta loss pojkens händer och ge honom rikligt med mat och dryck för att kunna fullfölja sitt tappra uppdrag. Sedan talade han om för Cosmin åt vilket håll ravinen låg. Innan de skildes åt, gav fursten honom ett sista råd:

– Du skall inte vänta dig tacksamhet för din hjälp. Din färdkamrat kommer att känna sig förnedrad för att han icke själv haft styrkan att övervinna sin olycka.

         Det var märkliga ord, tyckte Cosmin när han lämnade lägret. Han fortsatte sin väg genom skogen tills han kom fram till ravinen. Pojken tittade ner i den. Den var så djup att han fick svindel. Långt ner i avgrunden hörde han dånet av vatten som forsade. Intill ravinen flockades en mängd stora gamar. De kalasade på ett djurkadaver. En massa köttbitar låg utspridda på marken. Då fick pojken en idé. Han schasade iväg fåglarna, samlade ihop köttbitarna som fanns kvar och slängde ner dem i bråddjupet. Efter ett tag dök de väldiga gamarna ner i ravinen och plockade upp dem. Pojken jagade iväg fåglarna igen och tog deras byte. Han lyfte upp en köttbit och vände den med undersidan uppåt. Ett gyllene halsband satt fast där. På de andra köttstyckena hade det fastnat guldmynt och guldringar av olika storlek. På en av dem hade det fastnat en liten mugg. Det måste vara den magiska bägaren, tänkte pojken. Han stoppade den i en skinnpung som hängde i ett snöre runt halsen. De andra sakerna brydde han sig inte om, utan han lämnade skogen i all hast.

 Återresan tog mycket kortare tid än vägen fram. Fåglarna från ravinen följde efter honom hela vägen, men den lilla bägaren hade han fortfarande i sin skinnpung när han kom tillbaka. L väntade på honom. Den skinnklädda karlen fick bägaren men, i stället för att bli glad, började han beskylla pojken för att den var smutsig.

-- Din klantige påg som inte vet hur man bör handskas med värdefulla ting! Bägaren måste hållas skinande ren. Tänk om den förlorat sin magiska kraft, bara för att du inte torkade av den!

         Detta och andra liknande saker sade L till Cosmin som gick och lade sig för kvällen. Pojken var hungrig, trött och ledsen. I gryningen hörde han nödrop utanför tältet. Han gick ut och såg en hög med fågelspillning. Därifrån kom ropet. Det måste ha varit de väldiga gamarna som släppte sin avföring i huvudet på L, tänkte pojken. Han petade i skithögen med sin vandringsstav och upp kom den tagiga leguanen. Den krälade iväg och slingrade sig in under några större stenar som låg en bit bort.

 

Följande dag fortsatte de två färdkamraterna sin resa utmed Klarälven. Den blev allt bredare. En kväll gjorde de halt vid en brunn. Det kändes på lukten av stallade djur att det fanns en by i närheten. De slog läger där under natten. Den skinnklädda karlen fångade upp några fiskar i floden. Han var bra på att lura ovaksamma varelser. Cosmin hittade några klassar vindruvor. L satte de rensade fiskarna på spett och grillade dem. När de var färdiggrillade åt han upp de läckraste bitarna. Sedan bjöd han även pojken att smaka. Nästa morgon gick pojken och plockade björnbär. Senare på dagen gick han till byn för att sälja dem på torget. Det var inte många som ville köpa björnbär från den främmande pojken. Folk bara glodde nyfikna på honom. Bland dem fanns en flicka i ungefär samma ålder som han själv. De iakttog varandra. Sedan började de växla några ord. Ett samförstånd växte fram mellan dem. De stämde träff nästa kväll vid samma plats.

Men även vid brunnen hände det saker. Medan pojken var borta kom en kvinna dit för att hämta vatten. Hon hade en vattenhink i sin hand. Hinken var tom, men hennes mage var rågad, för hon var gravid. Kvinnan frågade L, vem han var och vad hade han för ärende i den trakten.

-- Jag och min färdkamrat är på väg mot Gryningslandet. Han söker efter livets mening och jag letar efter ett botemedel för min hemliga smärta.

Den skinnklädda karlen klagade över att den magiska bägaren han ägde inte hade någon verkan alls.

 -- Hur tror du att en tom bägare kan göra det, utbrast kvinnan!? Det räcker inte att du äger den, även om den är gjord av renaste guld. Du måste dricka något ur den. Först då fyller den sin uppgift.

Den havande kvinnan berättade sedan för L om en undergörande vätska utvunnen från ett sällsynt palmträd. Det växte någonstans i söder, bortom sandöknen som började vid synranden. Den som drack ur den blev immun mot all slags trolldom. ”Kom ihåg, ropade kvinnan medan hon fjärmade sig, en bägares mening är att bli uppfylld och livets mening är att sätta barn till världen!” L lade detta på minnet och, när Cosmin kom tillbaka från byn, beordrade han pojken att skaffa den märkliga saften. Flottarens son blev mycket ledsen, när han hörde detta. Han hade ju stämt träff med flickan i byn nästa kväll. Han ville skjuta upp resan en dag men då blev L arg och påminde honom om hans löfte:

-- Är det så här som du förstår att hålla ett heligt löfte? Har du återigen glömt det du har lovat en gång i tiden? Vilken respekt har du för dina egna ord egentligen?

Cosmin hade inget val. Med tårar i ögonen och tungt hjärta gav han sig iväg mot sandöknen söderut, bort från Klarälven som fortsatte sitt lopp mot det Väldiga Havet. Ökenvandringen var både lång och svår. Det var bara han själv som visste hur många gånger han var nära att duka under av hunger, törst och trötthet. Efter otaliga dygn kom pojken fram till en dalgång. Där låg en liten by skyddad av en palmlund. Det var ett bra ställe att övernatta, tänkte Cosmin. Han kurade ihop sig i den första bästa vrån han hittade och somnade. På morgonen väcktes han av en vacker människoröst. Det var en sång han hörde. Cosmin steg upp, sköljde sitt ansikte med vatten vid en källa och skyndade sig åt det hållet varifrån sången kom. Då såg han en skara människor, mest kvinnor och barn, som stod i en halvcirkel runt en man som sjöng och spelade luta. Det var en så stor sorg i den lutspelande sångarens röst att till och med palmerna böjde ner sina grenar av smärta. Cosmin frågade en av gossarna som stod där, vem den människan var.

-- Han är min läromästare, svarade ynglingen. Jag är hans elev. Men vem är du?

-- Jag är en vandrare som letar efter livets mening, svarade Cosmin. Och jag söker efter den sällsynta palmen som kan ge min färdkamrat botemedel för sin smärta.

Den unge lärlingen tittade undersökande på honom. Det märkliga palmträdet hade han aldrig hört talas om. Svaret på den första frågan, däremot, visste han mycket väl:

         -- Att förverkliga sig själv, det är livets mening! Att lära sig nya saker. Att känna att man ständigt utvecklar sig själv. För min del sliter jag varje dag för att lära mig spela bättre och bättre tills den dagen när jag kan mäta mig med min mästare i konsten att spela luta.

När lutspelaren spelat färdigt, blev Cosmin presenterad för honom av lärjungen. Först då märkte Cosmin att spelaren var helt blind, även om han hade båda ögonen i behåll. Detta hindrade honom dock inte från att visa intresse Cosmins ärende. Sedan svarade han pojken med eftertryck:

-- Livets mening är att njuta av det så länge man lever. Det har jag alltid gjort och jag ångrar det inte.

Njutning, min lille vän! Följer du med mig kan jag lära dig konsten att ha roligt och njuta av livet.

         Cosmin svarade att han gärna skulle göra det, men han hade ett uppdrag. Så berättade pojken om sin färdkamrat och om palmen som sägs besitta övernaturliga krafter. Lutspelaren förstod pojkens dilemma. Han rådde honom att fortsätta gå söderut genom öknen tills han kom till en palmplantage: ”Mitt i den växer ett träd högre än alla de andra. Palmens bark botar många krämpor, men det är saften från dess nötter som kan bryta trolldom. Och så berättade den blinde spelaren för pojken att han måste uttala en magisk ramsa för att lyckas med sitt uppsåt. Pojken lärde sig ramsan utantill, men kunde inte låta bli att fråga lutspelaren, om han själv hade druckit någon gång av den mirakulösa saften.

         -- Jag har aldrig plockat några nötter, svarade lutspelaren. Min sånggåva närs just av smärtan som ligger i mitt hjärta. Utan smärta, ingen sång, förklarade han.

         Cosmin tackade sin hjälpare för de goda råden han fick och gjorde sig redo att fortsätta sin färd. Innan de skildes åt tog lutspelaren honom under sin arm och sade med förtrolig röst:

-- Din kompanjon! Du skall inte tro att du kommer att vinna hans gunst för din hjälp. Hans fåfänga hindrar honom att inse sin egen svaghet.

Det var klocka ord som pojken glömde så fort han lämnade oasen bakom sig. Han fortsatte sin färd söderut tills han kom fram till palmodlingen. Cosmin kände lätt igen det stora trädet, där en stor mängd nötter hängde vid grenarna, men stammen var så hal att det verkade omöjligt att nå upp till dem. Då uttalade pojken ramsan som han lärde sig av lutspelaren:

 

                                                Paparuda ruda, vino de ma uda,

                                                Må nöternas saft ge mig palmens kraft.

 

         Som ett under böjde sig palmens grenar ända ner till marken så att pojken kunde plocka hur många nötter han ville. Dock nöjde han sig med de han orkade bära med sig. Trots bördan blev vägen tillbaka mycket kortare. Cosmin kände hur en våldsam virvelstorm följde efter honom hela vägen genom öknen. Men han hade fortfarande säcken med nötter på sin rygg, när han återsåg sin färdkamrat. L väntade på honom. Han öppnade ivrigt pojkens säck, men i stället för att bli glad, började han beskylla Cosmin för att han tog med sig för lite nötter:

         -- Din latmask, tror du att de här räcker för att göra så mycket som en skopa välgörande vätska?

         Detta och andra liknande saker sade L till Cosmin som gick och lade sig för kvällen. Han var hungrig, trött och ledsen. Under natten blev det sandstorm. I gryningen hörde Cosmin nödrop utanför tältet. Han gick ut och såg att ropet kom inifrån en sanddyn. Han grävde med sin vandringsstav och upp kom den tagiga leguanen. På morgonen kommenterade L inte nattens händelse, men samma dag började han kurera sig med saften från palmnötterna.

 

De två färdkamraterna fortsatte sin resa utmed Klarälven som blev allt bredare och djupare. En eftermiddag kom de fram till en vägkorsning. I dess närhet bågnade en stenbro över vattendraget. Där tänkte de tillbringa resten av dagen. Den skinnklädda karlen fångade en vilt hare. Han var bra på att förekomma oaktsamma varelser. Cosmin plockade några majskolvar i majsfältet som bredde ut sig på andra sidan floden. Sedan kokade han dem. L satte det flådda viltet på spett och grillade den. När den blev rostad åt han upp de fetaste köttbitarna. Sedan bjöd han även pojken att smaka.Lite senare på kvällen anlände en fåraherde dit tillsammans med sina får och vallhundar. De två kamraterna bjöd de nyanlände att göra dem sällskap. Denne tackade vänligt och satte sig ner bredvid dem. De tre trivdes tillsammans. De satt där några timmar, åt kokta majskolvar och berättade roliga historier för varandra. Vid ett lämpligt tillfälle passade Cosmin på och frågade fåraherden om han hade funderat någon gång över livets mening. Pojken erkände att han grubblade jämt över det sedan han lämnade sina föräldrars hem.

-- Jag behövde inte grubbla över det för jag vet, vad livets mening är, svarade herden: det är att göra sin plikt genom att tjäna sina bröder på jorden.

 Den skinnklädda mannen, sin vana trogen, gnällde på att medicinen han kurerade sig med inte hjälpte mot det förbannelsen han led av. Fåraherden lyssnade under tystnad och hans ögon tindrade. Han visste minsann vilket felet var: nötsaften som han tog en klunk av varje morgon hade ingen verkan om den inte blandades med frö från en sällsynt ört. Dessa frön kunde man hitta på det Blåa Berget. Det var berget som syntes på andra sidan floden, bortom majsfältet. ”Där långt borta i norr, vid bergets fot bor en helig munk. Han vet, hur man kan få tag på de magiska fröna”, försäkrade fåraherden.

         Nästa morgon, befallde L pojken att omedelbart bege sig till berget och skaffa den sällsynta kryddan.

Cosmin tyckte att det var onödig att avvika igen från den rätta vägen. Då blev den skinnklädda karlen arg:

-- Skäms du inte, utbrast han? Vad betyder lojalitet för dig? Du bryr dig inte ett dug om mig. Jag som skaffar mat åt dig och tar hand om dig på bästa sättet. Kan du inte uppskatta det? Hur tror du att du hade klarat dig utan min hjälp?

         Cosmin hade inget val. Han gav sig iväg medan L blev sittande under pojkens tältduk.

         Pojken gick över bron och vidare norrut, tvärs genom majsfältet. Plantorna var så höga att han inte kunde se något annat än gröna breda blad och åter blad framför sina ögon. Det var nästan att han kvävdes. Han lät sig inte nedslås, utan fortsatte gå, väl medveten om att bortom den böljande grönskan reste sig det Blåa Berget. Till sist kom han fram till munkens boning vid foten av berget. Munken var inte hemma, utan han vistades längre upp i en grotta. Där brukade han tillbringa en viss period på året i total avskildhet. Men om några dagar skulle han komma ner igen. Detta fick pojken veta från en ung man, munkens adept. Denne var i färd med att samla tranbär i ett kärr. I brist på annan sysselsättning fick Cosmin hjälpa till med plockandet. Under tiden pratade de om ditt och datt. Flottarens son kunde inte låta bli att berätta för den andre pojken om målet med sin vandring. Om den märkliga växten hade novisen aldrig hört, men livets mening visste han bestämt vad det var:

-- Att uppnå vishet! När man är så vis som min mästare är, då är man skyddad mot all världens ondska. Ingen varelse på jorden, varken djur eller människa, kan skada dig. Du förstår allt, du accepterar allt som kommer i din väg och du lever lyckligt, upphöjd i din vishet.

Cosmin beundrade den unge anhängarens kloka ord, men avstod från att kommentera dem. När den gamle kom ner från berget, ville pojken återigen berätta om sitt ärende, men munken hejdade honom:

-- Jag vet att du är ute och vandrar sökandes efter livets mening, sade gamlingen. Likväl vet jag det, som jag känt till din fars ärende. En gång för länge sedan satt han framför mig på samma ställe där du sitter nu. Och jag skall berätta för dig, hur du ska få tag i fröna. De är av samma sort som din far fick av mig på den tiden då du inte ens var född. Vad gäller din fråga, ska du veta att någon större mening än att tjäna vår Gud fader finns det inte i denna världen.

Sedan berättade munken för pojken, hur han skulle bära sig åt för att få tag på de sällsynta fröna.

-- Du kommer att hitta en liten lerkruka mitt i en ormgrop vid foten av ett svampformat stenblock. Du ska inte vara rädd att ta upp den. Var försiktig bara så att du inte skadar någon av ormarna, även om de slingrar sig runt din arm. Men du måste uttala några magiska ord, som kan skydda dig.

Munken lärde pojken en besvärjelse och innan de skildes åt sade han till pojken:

-- Du skall inte förvänta dig tacksamhet av din färdkamrat. Han kommer att låtsas vara sin egen hjälpare ty hans egenkärlek är större än sanningskärleken.

Cosmin förstod inte riktigt vad den gamle munken menade, men ville inte fråga mer. Han tog farväl av de två munkbröderna och fortsatte sin färd uppför berget tills han kom fram till den svampformade blockstenen. Pojken satte igång meddetsamma med att gräva vid dess fot. Snart upptäckte han gropen. Den krälade av giftiga ormar. Han gjorde så som munken lärde honom. Med lugn stämma rabblade han den magiska ramsan:

 

                                       Ur svalget spring, spräng stupets mur,

                                       uråldrig uroboros, jordens ur!

 

Som ett under drog sig ormarna undan så att pojken kunde se en samling ädelstenar längst ner: rubiner, safirer, topaser… Mitt bland dem låg en liten lerkruka. Han tog upp den utan att bry sig om diamanterna, band det i ett snöre runt halsen och började sin färd nerför berget. Ormskocken följde efter honom ända ner till bergets fot.Knappt hade Cosmin lämnat berget förrän han fann sig stående i närheten av stenbron där den skinnklädda mannen väntade honom. Den lilla lerkrukan hade han fortfarande hängande runt sin hals. Men i stället för att bli glad, beskyllde L pojken för att han varit borta för länge:

-- Vad är du för en drönare som struntar i dina likar!? Här satt jag och inte visste vad jag skulle ta mig till medan du drog fötterna efter dig.

         Detta och andra liknande saker sade L till Cosmin som gick och lade sig för kvällen. Han var trött, hungrig och ledsen. I gryningen hörde Cosmin nödrop utanför tältet. Han rusade ut och såg att ropet kom från en grop i marken. Han tittade i den. Det krälade av ormar i hålet. Pojken skyndade sig attuttala besvärjelsen som han lärt sig av munken. Ormarna drog sig undan, men han kunde inte se kräldjuret någonstans. Det var spårlöst försvunnet. Flottarens son väntade hela förmiddan att L skulle uppenbara sig, men förgäves. Det gjorde han aldrig mer; varken som djur eller människa. Då förstod pojken att hans färdkamrat var borta för gott. Han kommer aldrig att bli kysst av prinsessan i Gryningslandet, tänkte han.

 

         Under hela resten av dagen var Cosmin förlamad av tvivel. Han visste inte, vad han skulle göra.

Visst fick han ofta stå ut med sin färdkamrats nycker, men livet ensamt verkade vara ännu svårare att uthärda. En lång stund satt han där bredvid bron och funderade. Nästa dag återtog Cosmin sin vandring mot Gryningslandet, men hans fötter var tunga och det verkade som om han bara trampade på samma ställe. Han vandrade flera dygn utan att träffa en enda människa. Till slut bröt han ihop vid en trädstam.

Där blev han upphittad av en främling ridande på en mulåsna. Det var en bra mycket äldre man. Han var kolportör, en sådan som vandrar runt i byarna för att sälja skillingtryck. Kolportören hämtade vatten från älven och hällde några droppar på pojkens panna. Sakta återfick pojken sitt fulla sinne. Då hörde han mannen tala till honom: ”Stackars pilgrim, vart är du på väg någonstans?”

Cosmin berättade för främlingen både om sig själv och om saknaden efter sin färdkamrat. Allting verkade vara så meningslöst. Mannen klappade honom på axeln och sade:

-- Hur kan någon vandra nära en flod utan att lära sig att världen är obeständig?!

Pojken var inte säker att han förstod, vad mulåsnans förare menade. Denna fortsatte prata:

-- Man kan inte tvinga en fågel att slå sig ner på en trädgren, resonerade mannen. Men man kan locka den att dyka ner på botten av en ravin. Man kan inte tygla vatten, men vattnet kan bära en. Man kan inte fånga tiden heller, men man kan uppfylla den med vettiga saker.

Cosmin var tyst. Han tittade på himlen där aftonstjärnan syntes tydligt. Lika tydligt var herrens röst:

         -- En del människor uppskattar inte det som hjälper dem att nå deras mål. Andra glömmer att titta på stjärnorna och stirrar sig blinda på fingret som pekar mot dem.

Kolportören var en klok man. Cosmin berättade för honom om alla människor han möte och som han frågade om livets mening. Han ville veta, vad kolportören själv tyckte om saken.

-- Man kan inte öppna sin egen dörr med andras nycklar, svarade denna.

Cosmin gav sig inte:

-- Vad tycker du själv att livets mening är?

-- Livet, min unge vän, har ingen mening, svarade mannen. Förutom den som man själv lägger i det.

Om detta om många andra saker pratade de två under den natten. När morgontimmarna närmade sig ville Cosmin veta, vart främlingen tänkte leda sin mulåsna nästa dag.

-- För min del har jag slutat med att söka vägen, svarade han. Nuförtiden låter jag vägen bära mig.

När solen steg upp, var det dags för de två att ta farväl från varandra. Medan kolportören fjärmade sig ridande på sin mulåsna, ropade han till pojken: ”Det kommer en tid när sökaren blir samlare. Fråga Klarälven, så får du svaret!”

Cosmin svarade inte, men funderade mycket på kolportörens ord. Han gick fram till floden och satte sig ner för att smälta in alla sina nya intryck. Sedan tittade han till både höger och vänster. Just som han stod i begrepp att återta sin vandring utmed floden såg han en gammal båt inte långt därifrån. Den låg upp och nervänd på stranden halvdold under en rishög. Pojken undersökte båten och såg att den var sjöduglig. Han vände på den och sköt ut den i vattnet. Sedan hoppade han upp i den, grep tag i årorna och började ro utåt mot flodens mittfåra. Båten flöt med den snabba strömmen. På det sättet fortsatte pojken sin resa. Han nickade sig till sömns flera gånger medan båten åkte nerför floden. Till slut nådde båten flodmynningen där flodvattnet och saltvattnet möttes. Åsynen av havet fyllde pojkens hjärta med glädje.Plötsligt såg han på den högra stranden en lång brygga som sträckte sig ut i floden. Pojken rodde båten mot den. Sedan hoppade han ur den och gick i land.

         En bit bort därifrån syntes murarna från ett gammalt kloster. På stranden köade en skara eländiga människor framför en öppen eld.  Ovanför den hängde en ångande koppargryta. En gammal nunna med en svart dok på huvudet satt bredvid delade ut mat till behövande. Var och en fick sin portion varefter de avlägsnade sig och försvann. Cosmin anslöt sig till den hungrande hopen. Snart blev det hans tur. Cosmin tittade i grytan och kände en läcker doft. Kokkärlet var fyllt med laxsoppa. Hur kunde grytan vara fylld med precis den maträtt som jag önskar mig, undrade flottarens son? Han tog upp några skedar av soppan och smakade. Aldrig hade han ätit något så välsmakande. Medan han åt bad gumman honom berätta om sig själv. Cosmin lät sig inte krusas utan berättade hur han lämnat sitt hem för att leta efter livets mening, hur han träffade leguanen och, hur han lyckades ta upp en magisk bägare ur en ravin. Vidare berättade han om mötet med den lutspelande sångaren i öknen, om palmodlingen, om den gamle munken på berget och om lerkrukan i ormgropen. Han berättade också om den kloka kolportören vid stenbron och om sin båtfärd nerför floden.                 

         När pojken tittade upp från sin skål, såg han att gumman förvandlades till en vacker flicka. Hon satt och lyssnade på hans berättelse.Solen lekte i flickans långa kopparröda hårslingor. Ljusgnistorna från havets vågor reflekterades i hennes gröna ögon.Klostret bakom flickan var borta nu. Där reste sig i stället ett underbart slott med kristallkupol. Flickan med de gröna ögonen började sjunga en vacker sång för Cosmin. Den fyllde kvällsluften ända upp till stjärnorna och pojken dröjde kvar där på stranden. Han kände kärleken till flickan växa in i sitt hjärta. Då tog han hennes hand. Vad som hände sedan vet jag inte. Det som är säkert är att, om Cosmin inte hade hittat livets mening den kvällen, då söker han fortfarande efter den.

          För ett antal år sedan hittade jag ett gammalt kopparkärl på en loppmarknad. På dess botten stod inristat med kantiga, knappt synliga bokstäver:

 Livets mening är att söka efter den.