• user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: INSERT IGNORE INTO counter_today (counter_ip,counter_date,counter_page) VALUES ('54.159.85.193','2018-05-28 03:06:06','/sv/content/djurtamjaren-niculina') in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 178.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10)= '2018-05-28' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 334.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10) > '2018-05-21' AND SUBSTRING(counter_date,1,10) <= '2018-05-28' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 352.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,7)= '2018-05' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 365.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,4)= '2018' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 379.

Djurtämjaren Niculina

Detta är en historia om en kvinna (född 1929) som jag hört talas om på radio och läst om i tidningar, när jag gick i skolan i mitt hemland, Rumänien Kvinnan hette Niculina och hon var född i lejontecknet. Om de som är födda i detta tecken står det i horoskopet att de tycker om att stå på scenen, åtnjuta uppmärksamhet, befinna sig i mittpunkten. I Niculinas fall stämmer detta till 100%   Hon befann sig inte bara i cirkelns mitt, utan i cirklarnas mitt, kan man säga… i lejonets gap t.o.m.!… Men jag ska ta och berätta denna historia från början.

När Niculina var litet, bodde hon tillsammans med sina föräldrar i en liten by i södra R. I en annan by i samma landsdel levde på den tiden en gammal helig man. Gubben var synsk och var så berömd att folk från hela landet strömmade till den lilla by där han levde. Byn heter Maglavit och ligger någonstans i södra Rumänien, nära Donaufloden. Människorna gick långa vägar för att komma till den helige mannen och fråga honom om olika saker (om deras framtid för det mesta). Han kunde inte bara spå framtiden, utan han utförde en del under också.   Ryktet om hans mirakler spred sig i hela landet och levde kvar även efter hans död. ”Maglavitundret” blev ett vardagligt uttryck i det rumänska språket. När t.ex. någon blev imponerad av en sak eller händelse, då kunde man utbrista: ”Där ser man, Maglavitundret!” Flickans mamma vallfärdade, hon också, till den helige mannen i Maglavit.  Hon var mycket religiös; gudfruktig, en vidskeplig bondmora, kan man säga. Hon trodde på drömsyn och hon ville få veta sin dotters öde   Det tog en hel vecka för henne att färdas fram och tillbaka. När hon kom hem igen såg hon uppriven ut.   Men hon ville inte berätta, om hon har fått något svar på sin fråga.   Både hennes man och dottern Niculina insisterade och frågade henne gång på gång: ”Fick du något svar från den helige mannen?” ”Jodå”, svarade hon. Det fick hon, men mer än så ville hon inte berätta. Hon bevarade hemligheten bara för sig själv.

Sedan var det så att Nic:as mor blev sjuk. Svårt sjuk! Hon fick veta att hon kommer att dö. Först när hon låg på dödsbädden berättade hon, vad den helige mannen har sett i sitt sinne. Han har sett barnet hamna i främmande land. Det var fullt med döda kroppar omkring henne. Det rann blod från hennes händer och på hennes kropp.   Hon stod ensam och var omringad av vilda djur. Han såg rök och eldslågor. Han såg barnet liggande med huvudet instucket i ett lejons gap! N:s mor kunde sin Bibel. Hon tänkte på tiden, då israelfolket krigade mot de grymma assyrierna. Den gamla tiden, när det fördes av Nebukadnesar i den babyloniska fångenskapen. Hon tänkte på alla slags plågor som Guds folk fick uppleva där, när människor tvingades in i överhettade ugnar eller kastades levande i gropar för att bli uppslitna av vilda djur. Den döende kvinnan kunde inte göra mer än att bönfalla sin man att ta väl hand om den lilla flickan. Niculina var sju år när hennes mamma dog.

Efter några år gifte fadern om sig. Han fortsatte ta väl hand om Niculina, men styvmodern var en elak kvinna. Hon tyckte illa om flickan. Mycket elände fick flickan utstå från styvmoderns sida. Ofta funderade hon på att ta livet av sig helt enkelt. Hennes enda glädje var att tillbringa sina lediga stunder med pappas häst. (Fadern hade en vagn som han skjutsade folk med fram och tillbaka till den närmaste staden) Varje morgon gick Niculina till stallet i smyg. Hon brukade ha med sig sockerbitar från köket till hästen. Hon smekte den, pratade med den. Hon lyssnade på hur hästen frustade förnöjd. Hon lärde känna hästens minsta tecken. Hon kunde tyda varje rörelse den gjorde. En dag, när hennes far var bortrest, steg hon upp på hästen och red ända till en flod en bra bit bort från gården. För detta fick hon stryk, när hon kom tillbaka. 

Kontakten med styvmodern blev sämre och sämre med åren. Till slut bestämde hon sig för att rymma hemifrån trots att kriget bröt ut under tiden - det andra världskriget. Hon passade på, när en kvinnlig kusin till henne reste till fronten för att träffa sin man som var fältläkare. Hon tog ett bylte med det allra nödvändigaste och följde med kusinen. Hon var endast 16 år gammal då!   Kusinens man hjälpte henne anmäla sig till en sjuksköterske-utbildning och efter några veckors militärt drillande skickades hon till fronten. Där upplevde hon krigets fasor på nära håll. Dagligen såg hon döden i vitögat. Hon blev sårad flera gånger och hon drabbades av tuberkulos, men hon överlevde. När kriget var slut återkom hon hem. Hon trodde att det eländiga livet tog slut det också. Men hon misstog sig. Styvmodern fortsatte vara elak mot henne. Dessutom utsatte hennes far henne för en förödmjukande läkar-undersökning eftersom alla hade hört vilka ”hemska saker” som hände ”därborta vid fronten”.

Den laddade stämningen hemma gjorde att Niculina definitivt lämnade föräldrahemmet. Denna gång flyttade hon till huvudstaden Bukarest. Snart hittade hon en man som hon gifte sig med. Det verkade som om livet har ändrats dramatiskt för henne. Vilket det också gjorde, men inte till det bättre.   N blev nämligen sjuk på grund av tuberkulosen hon hade fått under krigsmånaderna. Hon lades in på sjukhus först och hamnade på sanatoriet sedan. Hon var nära att dö, men den som gjorde det var inte hon, utan hennes man. Han avled av cancer. Det var ett oerhört slag för den redan hårt drabbade unga kvinnan. Hon kände att hon ville följa sin man in i döden.

Det som hindrade henne att fullfölja sin tanke var en liten händelse. Ett år förre mannens död, gav han Niculina en överraskning: under en kort permission från sanatoriet bjöd mannen henne på en cirkusföreställning. Dagens attraktion var ett dressyrnummer med lejonungar. Det var något alldeles unikt! Lejontämjaren var en av tidens stora namn i cirkusvärlden. Niculina blev fascinerad! Hon glömde sin smärta och allt sitt lidande. Hon uppslukades av spektaklet i manegen. Ljuset från strålkastaren, blåsinstrumentena, musiken, publiken, piskans vinande i luften… allt detta tillsammans öppnade en ny värld för N. En värld så underbar, att precis i det ögonblicket gav hon ett löfte till sig själv: ”Om Gud hjälper mig och jag blir frisk, då ska jag bli lejontämjare!”

Under sin konvalescens skaffade Niculina några böcker om djurpsykologi. Sedan blev hon bekant med en djurskötare vid stadens zoo. På det sättet kunde hon vistas länge i djurens närhet. Hon höll sig nära björnungarna för det mesta. En afton, vid stängningstiden, när skötaren skulle mata djuren, upptäckte han att Niculina satt in i björnungarna bur. Mitt bland dem! Följande år lyckades hon skaffa alla de tillstånd som krävdes för att kunna öva dressyryrket. På zoo tog hon hand om ett par lejonungar.  Hon skötte och pysslade om dem nästan jämt. Hon umgicks med dem så mycket att de små djuren såg henne som deras naturliga mamma. Hon satt där i buren tillsammans med dem. Satt och stickade i timmar.

Vid 25 år gjorde Niculina sin debut på Statscirkusen i Bukarest. Då började en fantastisk karriär för henne. [Det var då jag hörde talas om henne!] Nästan tre årtionden varade cirkuskarriären. Den gav henne mycket glädje.   Hon åkte på turnéer i hela landet. Hon reste ofta utomlands (något som var sällsynt för ”vanliga” medborgare, under kommunistregimens tid). Hon hade många originella cirkusnummer. Hon hade föreställningar där lejon och björnar agerade tillsammans. Hon blev första kvinna som släckte manegens ljus, innan hon tände cirkeln som lejonen hoppade igenom. Hennes mästerverk var ett dressyrnummer med jazzmusik, där djuren lyssnade och rörde sig efter klarinettens toner. När N fyllde 30 år stack hon sitt huvud i lejonets gap för första gången… medan publiken höll andan.   På det sättet besannades synen som den helige mannen i Maglavit hade en gång för länge sedan.

Detta var historien om Niculina, den rumänska lejontämjaren.  Historien är märklig, men det som jag tycker att det var märkvärdig också var en annan sak: detta att den helige mannen i Maglavit kunde förutspå hela hennes livsbana. [Petrache Lupu hette mannen, som jag pratar om. Han i sin tur hade också ett intressant livsöde, värt att bli berättat. Men det ska jag göra en annan gång.]