• user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: INSERT IGNORE INTO counter_today (counter_ip,counter_date,counter_page) VALUES ('54.80.219.236','2018-09-23 14:29:14','/sv/content/befrielsen-eller-albin-och-den-kloka-hermelinen') in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 178.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10)= '2018-09-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 334.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,10) > '2018-09-16' AND SUBSTRING(counter_date,1,10) <= '2018-09-23' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 352.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,7)= '2018-09' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 365.
  • user warning: Table 'emmoecom_vandal.counter_today' doesn't exist query: SELECT count(*) AS total FROM counter_today WHERE SUBSTRING(counter_date,1,4)= '2018' in /home/emmoecom/drupal/drupal-6/sites/all/modules/counter/counter.module on line 379.

Befrielsen eller Albín och den kloka hermelinen

Det var en gång ett hertigpar som fick en son. De var glada över att ha en arvinge och kallade honom Albín. Barnet växte fort och lärde sig massor av saker. Hertigen lärde honom att vara snäll och respektera de gamla och alla som var större och äldre än han själv. Han skulle alltid lyda sina föräldrar för de tänkte bara på hans bästa.

-- Du ska inte vara uppnosig, brukade hans far säga till honom. Så länge du är liten, sitter vid mitt bord och äter min mat måste du följa vad jag säger till dig. Du måste lyda de äldres ord även om du tycker annorlunda. När du blir stor, då är det din tur att bestämma. Då måste de andra lyssna på dig och göra som du säger även om de tycker annorlunda.

Albín lade alla sin faders lärdomar på minnet. Han var snäll och lydig. Han gjorde alltid sina föräldrar till viljes. Aldrig ifrågasatte han de äldres ord eller försökte hävda sig mot dem. Aldrig gick han ut i skogen där farorna lurade. I slottets park däremot sprang han och lekte så mycket han ville. Fast helt ofarlig var inte parken heller. Ibland upptäckte Albín fågelsnaror eller fällor som jägarna gillrade till rävar, minkar eller ekorrar. När djuren fångades stängdes de in i burar eller dödades direkt och flåddes. Deras pälsar såldes till garvarna som bearbetade dem. Garvarna i sin tur sålde skinnet till körsnärerna som tillverkade fina pälskragar, handskar, muffar och vintermössor till rika adelsfamiljer.

Albín tyckte synd om de stackars djuren. Han startade ett gerillakrig mot djurfångarna. Ofta gick han omkring och stack in pinnar i fällornas stålkäftar så att de smällde igen och blev obrukbara. Jägarna var inte glada över hans sabotageräder förstås. För de tjänade inga pengar om de inte sålde några djurpälsar.

En gång när Albín vågade utforska trakten en bit bortom parkens grind fick han syn på en vit hermelin. Den kved och jämrade sig fastklämd i en fälla. Det var ett mycket invecklad fångstredskap. Albín fick sina händer fulla av rispor medan han höll på att bända upp järnspärren som höll hermelinen fast. Till slut lyckades han frigöra den lilla varelsen. Den reste sig upp på sina smala ben och talade med mänsklig röst:

-- Albín, hertigens son, tack för att du hjälpte en trollhermelin ur knipan.

Albín blev mycket förvånad att höra dessa ord och frågade:

-- Hur kommer det sig att du inte använde din trollkonst för att själv slita dig loss ur fällan?

-- Det är bara människor som kan frigöra sig själva, svarade hermelinen. Jag kan inte trolla så att det är till gagn för mig själv. Men dig kan jag vara till hjälp.

Sedan berättade det vita djuret för pojken att på väg hem kommer han att stöta på en varelse som hette Desfrânatu . Den var mycket farlig.

-- Den kommer att utmana dig till tvekamp, berättade hermelinen. Desfrânatu  är starkare än du och han är odödlig för han behöver ingen vanlig mat för att hålla sig vid liv. Men du kan övermanna honom om du gör som jag säger.

Hermelinen lärde Albín, vad han bör göra när han träffade Desfrânatu . Ynglingen tackade för alla råd han fick och sedan skildes deras vägar.

På vägen hem stötte hertigens son på den varelse som pälsdjuret berättade om. Den kom fram till Albín och provocerade honom utan vidare till envig. Den unge mannen blev tvungen att anta striden. De slogs en lång stund tills Albín kände att han höll på att bli besegrad. Då gjorde han precis det som hermelinen lärt honom. Han tittade djupt i motståndarens ögon och sade klart och tydligt: Du är Desfrânatu! I samma ögonblick förlorade varelsen sin kraft och föll ner till marken. Albín band ihop hans lemmar, lyfte honom upp på sin axel och bar honom till slottet. Väl hemma, slängde han lasten i ett rum nere i källaren och låste dörren.

Efter ett tag glömde Albín hela historien för snart blev det dags för honom att gifta sig. Hans far tänkte skaffa en passande brud till honom. Valet föll på grannhertigens dotter. Flickan hette Urzíca. Hon var inte så vacker, men det spelade inte den minsta roll tyckte adelsmannen. Huvudsaken var att hon skulle få sjutton säckar guld i hemgift. Hertigen skickade bud till flickans far och inom kort var bröllopet ett faktum. Albín fick gifta sig med Urzíca.

Albín märkte att hans fru var en mycket driftig kvinna. Under första året vid slottet utforskade hon slottets alla skrymslen och vrår för att göra sig hemmastad. Hon inspekterade både kornboden och ladugården, hästarnas stall och djurfarmen där pälsdjuren hölls inlåsta. Uppe på vinden och nere i slottets källare undersökte hon vartenda litet rum. Albín oroades ett tag att hon även skulle upptäcka rummet där Desfrânatu  låg fastkedjad, men han visste att dörren där var låst och nyckeln bortkastad.  Hertigens svärdotter hittade det låsta rummet och blev väldigt nyfiken förstås. Hon ville absolut ta reda på vad som fanns därinne. Men hon drog sig för att fråga sin man om det. Hon misstänkte att Albín inte var villig att avslöja hemligheten. Och hon kanske hade rätt… Samtidigt mindes Urzíca att hemma hos sig, när hon var bara en oskyldig flicka hade hon hört talas om en magisk växt som kunde öppna alla slags lås. De gamla kvinnorna berättade att denna undergörande planta hette järngräs och att den bara kunde plockas av den som kände till stället där den växte. Urzíca tänkte att Albín mycket väl kunde hämta den åt henne. Det var bara att hitta ett passande motiv för att skicka iväg honom.

Tiden gick fort. En vacker dag ställde hon sig med händerna i sidorna och skällde ut honom:

-- Varför gifte du dig med mig om du inte älskar mig? Om du älskade mig skulle du visa mig det. Andra makar brukar skänka dyrbara saker till sina hustrur. Jag längtar inte efter sådana ting. Det enda jag önskar mig är en bit järngräs. Kan du inte skaffa ett sådant till mig?

Albín blev mycket ledsen när han hörde dessa ord. Därefter såg han sig tvungen att ge sig iväg sökandes efter en järngräsplanta. Samma dag som han lämnade hemmet mötte han den vita hermelinen igen utanför slottets park. Den frågade honom, vart han var på väg. Då berättade den unge mannen att han tänkte leta efter järngräs till sin fru.

-- Hon säger att jag en kärlekslös man, tillade han.

-- Albín, hertigens son, du har mycket kärlek inom dig, svarade hermelinen. Det är bara att hitta det rätta redskapet att släppa fram den.

Med dessa ord spottade hermelinen ut en liten guldnyckel och sade till Albín:

-- När du kommer i trångmål, ta fram denna dyrk och  önska dig förvandlad antingen till ett pälsdjur, en fisk, eller en fågel och din önskan blir uppfylld. När det gäller järngräset, växer det i den Glömda Gläntan mitt i urskogen. Men glöm inte en sak: du skall vara försiktig med människor som inte tittar i dina ögon, när de talar till dig. För de vill lura dig till en sömn som du aldrig kommer att vakna ur. Följ deras råd, men vägra ta något som de bjuder på.

Albín tackade för rådet och tog farväl av sin vän. Han gick och gick och njöt av solstrålarna som letade sig ner genom trädens lövverk. Efter några dagars vandrande mötte han en kvinna stående vid en vattenkälla. Hertigens son frågade henne om hon visste var den Glömda Gläntan låg.

-- Visst vet jag det, svarade kvinnan. Var så god och stilla din törst med en klunk källvatten så skall jag berätta för dig var du kan hitta den.

Albín plågades av törst, men märkte att kvinnan undvek att titta rakt i ansiktet på honom. Antingen stirrade hon ner i jorden eller någonstans över hans axel. Så den unge mannen avstod från att dricka. Det var nämligen så att han kom ihåg hermelinens råd. Därför svarade han försiktigt:

-- Tack, men jag har bråttom för att hitta stället jag söker. Min hustru väntar otåligt på mig.

-- Jag förstår att du har bråttom, sade kvinnan. Och jag ser att du har träffat kloka rådgivare på din väg. Vill du hitta den Glömda Gläntanbör dufortsätta gå rakt fram. Men din listiga fru kommer inte att uppskatta dig mer för det, skall du veta.

Albín brydde sig inte om kvinnans sista ord. Han fortsatte gå rakt fram och snart upptäckte han gläntan. Då tog han fram guldnyckeln och önskade sig förvandlad till ett pälsdjur. Plötsligt stod han där i skepnad av ett litet djur med svart-vit päls: en grävling. Den spetsade öronen för att lyssna.Sedan grävde den upp ett hål i marken och gömde sig i det i väntan på nattens inbrott. När det blev mörkt såg han bland hasselbuskarna en vandrande eld.Det var det magiska järngräset som förflyttade sig från plats till plats. Dess blad liknade trevande flammor i månskenet. Grävlingen kröp fram ur sitt gryt, närmade sig försiktig plantan och: kvickt satte tänderna i den. Järngräset var hans! I nästa ögonblick omvandlades grävlingen till människa igen och Albín återvände till slottet.

Urzíca blev glad när hon fick den sällsynta plantan. Redan samma kväll, när hon såg att Albín var upptagen med något annatgick hon ner i källaren med järngräset i näven och öppnade dörren till det hemliga rummet. Därinne upptäckte hon en reslig man som hade både händer och fötter fastbundna med järnkedjor. Det var Desfrânatu.

-- Välkommen till min tillhåll, sade han och log ljuvt mot henne. Jag kände att du letade efter mig.

Urzíca blev förälskad i den unge mannen meddetsamma. Hon ville frigöra honom med hjälp av järngräset, men lyckades inte. Då sade Desfrânatu till henne att om hon ville göra honom fri då måste hon mata honom med musselsoppa gjord på randiga musslor. Urzíca hade inget annat val än att lämna fången kvar i det hemliga rummet och återvända till sin kammare.

Tiden gick fort. Hertigparet fick allt större tillit i sin svärdotter. Men Urzíca planerade att lämna Albín och gifta sig med fången i källaren i stället. Hon tänkte också att om hennes man kunde få tag i järngräset kunde han mycket väl hitta även randiga musslor någonstans. Medan hon funderade på dessa saker, gick Albín omkring i slottets salong och tittade på den stora fågelburen som hängde där i taket. Han tänkte på alla de instängda djuren som fanns i slottet och undrade som vanligt över hur han skulle göra för att släppa dem fria utan att bli utskälld. Albín visste att hans fru kände till hans hejdlösa lust att släppa loss inlåsta djur. Hans föräldrar har berättat om detta för henne. Urzíca skrattade gott när hon hörde det, men sedan sade hon till sin man att han i fortsättningen bör skärpa sig:

-- Du kan inte hålla på med sådana pojkstreck, varnade hon honom. Nu, när du är en gift man.

Att han var en gift man det var sant. Men lika sant var det att i den dinglande buren i slottets salong satt två vackra fåglar, hertigens stolthet, instängda. Albín tålde inte att se deras trista ögon som längtade efter frihet. Med ett ryck öppnade han burens dörr och släppte dem fria. Fåglarnas glädjerus var också hans. Men hans glädje varade inte länge för Urzíca såg sin man och frågade honom:

-- Varför gjorde du så? Skäms du inte att sabotera andras arbete? Hur kan du vara så elak?

-- Jag tyckte synd om de stackars fåglarna, svarade hertigens son.

Då skällde hon ut honom:

-- Vem tror du att du är? En världsförbättrare, kanske? Du är inte bättre än vi. Om du verkligen bryr dig om andra varför bryr du dig inte om mig också? Du kunde skaffa mig en hög randiga musslor. Andra män som bryr sig om sina fruar gör långa resor för att skaffa mycket mer dyrbara saker till dem.

Albín kände sig sårad förstås när han hörde dessa ord. Han gick omkring och skämdes för han inte kunde låta bli att frigöra fåglarna i salongen. Till slut för att blidka sin fru gav han sig av sökandes efter randiga musslor till henne. Utanför staketet som omringade slottets park träffade Albín den vita hermelinen. Den frågade honom, vart han var på väg. Då berättade den unge mannen varför han blev tvungen att lämna sitt hem igen:

-- Min fru anklagar mig för att jag bara förstör andras glädje.

-- Ibland verkar det goda som ont och tvärtom, svarade hermelinen. När det gäller de randiga musslorna ligger de på botten av den Svarta Tjärnen. Gå du i fred nu, men glöm inte en sak: du skall vara försiktig med människor som bjuder dig på någonting utan att de själva tar för sig av det. De vill lura dig till sömn så du aldrig kommer att vakna. Följ deras råd, men förtär ingenting.

Albín tackade för rådet och tog farväl av sin vän. Han gick och gick och njöt av den härliga grandoften. Efter några dagars vandrande mötte han en tjock man. Han satt ute på verandan till sitt torp och hade framför sig ett bord dignande av läckra maträtter. Hertigens son frågade honom om han visste var den Svarta Tjärnen låg.

-- Visst vet jag det, svarade mannen. Var så god och sätt dig ner och jag ska berätta för dig var du kan hitta den. Under tiden kan du ta av dessa läckra maträtter.

Albín var så hungrig att han var nära att svimma, men han märkte att den frikostiga mannen drog sig för att själv smaka av maträtterna på det dukade bordet. Så han stannade upp i sista stund och lät bli att röra vid maten. Det var nämligen så att han kom ihåg hermelinens råd. Han svarade försiktigt:

-- Tack, men jag har bråttom att hitta stället jag söker. Min hustru väntar otåligt på mig.

-- Jag förstår att du har bråttom, sade den tjocke mannen. Och jag ser att du har träffat kloka rådgivare på din väg. Vill du hitta tjärnen fortsätt bara rakt fram. En bit till inne i skogen kommer du att se den. Men din självgoda fru kommer inte att uppskatta dig mer för det, skall du veta.

Albín brydde sig inte om mannens sista ord. Han fortsatte gå rakt fram och snart upptäckte han tjärnen. Hertigens son gick några steg ut i vattnet. Sedan tog han fram guldnyckeln och önskade sig förvandlad till en stor fisk. Plötsligt låg han där i vattnet i skepnad av en gädda. Fisken började undersöka gyttjan på tjärnens botten. Efter en tids sökande upptäckte den en hög med randiga musslor. Utan dröjsmål tog den munnen full av dem och återvände till vattenytan. Där omvandlades fisken till människa igen och sedan återstod för Albín att skynda sig hem till sin hustru.

Urzíca blev glad när hon fick musslorna. En av de följande dagarna skickade hon bort Albín till den årliga djurmarknaden och kokade en härlig musselsoppa åt sin älskare i det hemliga rummet. Desfrânatu  åt soppan och i detsamma föll alla kedjorna som höll fast honom. Sedan berättade förföraren för kvinnan att han inte kunde ta öppen kamp med Albín eftersom hertigens son hade ett magiskt vapen i sin ägo. Därför måste hon själv hitta på ett sätt att bli av med Albín, om hon ville ha Desfrânatu  som sin make. Fram till dess måste han hålla sig gömd.

Tiden gick fort. Hertigparet drog sig alltmer tillbaka och lämnade skötsel i svärdotters händer. Urzíca förstod att hon måste använda sin list igen för att bli av med Albín. En dag hörde hon talas om en förfärlig orm som bodde någonstans i ödemarken. Det berättades att den varje år kläckte ett par purpurägg som den värpte precis så som ett fjäderfä brukar göra. Det sades att dessa ägg hade en undergörande verkan. Men ormen var så farlig att människorna undvek att närma sig platsen där den vistades. Alla som vågade göra det blev dödade av ormens gift.  Om jag kunde skicka dit Albín, tänkte Urzíca, då skulle ingenting stå i vägen för giftermålet med Desfrânatu. I väntan på den dagen när hon skulle göra det skällde Urzíca ut Albín för allt hon kunde komma på. En gång sade hon till honom:

-- Hör du, Albín, du skall inte tro att du är så värst duglig bara för att du har hämtat de där futtiga musslorna. Dem skulle jag ha fått i alla fall. Din fars fiskare hittade den Svarta Tjärnen förra veckan, ljög hon. De plöjde genom sjöns vatten och plockade upp alla musslorna som fanns där. Så det så!

Albín sade ingenting. Han bara gick där och kände sig sårad. Gladare blev han endast när han promenerade i slottets omgivning och gjorde snarorna som han hittade där obrukbara. Den dag då han släppte fri en praktfull illerur en sax, stod Urzica i högborgens matsal och väntade på honom. Hon började skälla ut sin man utan att ens låta honom pusta ut:

-- Nu gjorde du det igen! Har du inget vett i skallen? Skäms du inte? Så där skall man inte göra. Alla säger ju att du är konstig i huvudet, men nu ser jag det själv. Varför släppte du ut bytet som de andra sliter hårt för att fånga?

-- Jag gjorde det av medkänsla, försvarade sig maken.

-- Om du är så känslig, varför har du inte medkänsla för mig också? Du bryr dig inte om att jag inte kan bli gravid. Du vet inte hur mycket jag önskar mig det. Men jag vet att om jag skulle äta ett purpurägg kan jag bli med barn. I vilken värld lever du? Ryck upp dig och bli vuxen någon gång.

Albín kände sig sårad när han hörde dessa anklagelser. Därefter gav han sig av igen sökandes efter ett par purpurägg. Vid skogsbrynet träffade Albín den vita hermelinen igen som frågade honom, vart han var på väg.

-- Urzíca kom på mig när jag befriade en iller, berättade Albin.

-- Du behöver inte skämmas för det, svarade hermelinen.

-- Jag ser ingen utväg, fortsatte hertigens son att klaga. Det är som om en port har slagit igen framför näsan på mig.

-- Varje gång en dörr stängs framför dig finns det någon annan som öppnas, svarade det vita pälsdjuret. Det är bara att vara uppmärksam för att se den. När det gäller de purpurröda äggen ligger de i den Befjädrade Ormens bo. Gå i fred nu, men glöm inte en sak: du skall vara försiktig med människor som använder honungslen röst när de talar till dig. De vill lura dig till en sömn som du aldrig kommer att vakna ur. Följ deras råd, men vila inte i deras närhet.

Albín tackade för rådet och tog farväl av sin vän. Han gick och gick medan han njöt av vackert fågelkvitter. Efter några dagar mötte han en tiggare i trasor. Han låg och vilade under ett akacieträd vid vägkanten. Hertigens son frågade mannen om han visste var den Befjädrade Ormens bo låg.

-- Visst vet jag det, svarade tiggaren. Var så god och sätt dig ner och vila en stund. Du ser så trött ut. Under tiden skall jag berätta för dig var du kan hitta den.

Albín kunde knappt stå på benen av trötthet. Men han märkte att mannens röst var så honungslen att han inte vågade sätta sig ner. Han följde hermelinens råd och svarade försiktigt:

-- Tack, men jag har bråttom att hitta stället jag söker. Min hustru väntar otåligt på mig.

-- Jag förstår att du har bråttom, sade tiggaren. Och jag ser att du har träffat kloka rådgivare på din väg. Vill du hitta ormens bo fortsätt bara en bit uppför backen. På hälleberget hittar du det. Men din grälsjuka fru kommer inte att uppskatta dig mer för det, skall du veta.

Albín brydde sig inte om mannens sista ord. Han fortsatte gå rakt fram och snart upptäckte han boet. Men han visste att det var farligt att närma sig det. Då tog han fram guldnyckeln och önskade sig förvandlad till en stark fågel. Vips, stod han där i skepnad av en präktig falk. I ett svep kastade rovfågeln sig ner mot boet. Innan ormen visste ordet av snappade falken upp ett ägg ur boet och flög upp med det igen. Först då upptäckte kräldjuret vad som försiggick, men dess dödliga gift kunde inte nå honom längre. Ormen blev rasande. Det enda den kunde göra var att väsa med sin giftiga tunga efter Albín: Du har ingen nytta av mitt ägg. Din feta hustru kommer att bli missnöjd ändå. Albín hörde inte ormens ord. Han skyndade sig hem med purpurägget i sin ägo.

Det visade sig att den Befjädrade Ormen hade rätt: Urzíca blev inte glad när hon såg att Albín kom tillbaka med purpurägget. Hon visade det inte öppet, men redan samma dag skyndade hon till rummet i källaren. Den hemlige älskaren fick veta att Albín lyckades komma tillbaka från den farliga resan med livet i behåll. De två rådgjorde med varandra vad de skulle göra för att bli av med hertigens son. Till slut förstod Urzíca att det inte fanns något annat sätt än att övertala Albín att han själv skulle lämna slottet för gott.

Tiden gick fort. Hertigen och hans fru blev gamla. En dag, när Albín och Urzíca satt i slottets matsal sade kvinnan till sin man mellan två maträtter:

-- Hör du, Albín. Du ska inte tro att du är vidare duglig bara för att du har hämtat det där ägget. Det skulle jag ha fått i alla fall. Slottets jägare har hittat ormens bo, ljög hon. För några dagar sedan dödade de ormen och de plockade med sig alla dess ägg. Bara så du vet.

De följande dagarna funderade Urzíca på vad mer hon skulle skylla sin man för. Medan hon gick omkring och tänkte, såg hon en kväll Albín som smög sig ut till ladan där pälsdjuren hölls inlåsta. Hon visste vad han tänkte göra, så hon följde efter honom. Knappt hade Albín hunnit släppa loss en vessla ur en bur, förrän Urzíca var bakom honom. Hon överröste honom med anklagelser igen:

-- Det sägs att vargen byter sitt päls, men aldrig sin kynne. Du och dina fula vanor! Du skulle vända upp och ner på allting om du tog över hertigdömet. Vi skulle bli invaderade av vilda djur. De skulle ströva omkring här precis som de ville: sova i våra sängar, äta mat ur våra skålar, pinka på våra mattor…

Urzíca blev mer och mer upphetsad av sina egna ord:

- Du har fördärvat hela mitt liv! Ingen kvinna skulle vilja byta plats med mig. Ge dig iväg och kom aldrig tillbaka. Jag vill inte längre vara din hustru.

När Albín hörde dessa ord blev han så arg att han slet bort haspen från en annan bur. Minken som var instängd där hoppade ur meddetsamma. Sedan lyfte Albín kroken från några finkor till. Till slut öppnade han alla burarna! Vilket skri och skrän det uppstod i ladan, när alla tillfångatagna djur såg att dörrarna till deras frihet stod öppna! Det var som om världen vände sig upp och ner. Man kan föreställa sig alla dessa pälsdjurs glädje! Bara Urzíca blev utom sig av vrede. Hon började skrika som ormbiten. Hon kallade honom för dråpare, mördare, bödel och mycket annat. Men mannen stannade inte kvar för att lyssna på alla hennes skymford, utan gick ut ur djurfarmen.

Albín lämnade Urzíca och drog ut i världen för gott. En bit in i skogen i lingonriset mötte han den kloka hermelinen. Han berättade för den om allt vad som hände och sedan tillade han:

-- Mitt liv är bortkastat. Det känns som det har gått mig förbi.

-- Det har precis börjat, svarade hermelinen. Det liv som du levde hittills var endast en förberedelse för det äkta livet som ligger framför dig.

-- Nej, suckade Albín. Därhemma säger alla att jag kommer att bli ensam här i världen på grund av min läggning.

-- Detta är inte sant, svarade hermelinen igen. Du kommer att träffa en kvinna som skall älska dig just för den du är. Hon kommer att smörja alla dina sår tills de läks.

Med dessa ord tog Albín för sista gången farväl från hermelinen och fortsatte sin vandring genom världen. Aldrig återvände han till slottet där den grälsjuka Urzíca bodde.

Om Albín hade hittat kvinnan som läkte hans själsliga sår vet jag inte, men en dag när jag var på en loppmarknad hittade jag en fin utsirad ask där. Asken var mycket vacker trots att det syntes att den var väldigt gammal. Jag tänkte köpa den, men askens ägare ville inte sälja den till mig. När han såg att jag tyckte så mycket om den skänkte han den till mig i stället. Det tackade jag hjärtligt för. Väl hemma undersökte jag asken lite närmare. Inuti den fanns en gammal sliten nyckel. På undersidan av askens lock stod det några ord ingraverade. De syntes knappt. Med mycken möda kunde jag tyda deras ordalydelse: 

        Man bör drämma igen en dörr bakom sig för att gå vidare i livet.